Kriminalvårdarna som yrkesgrupp är den viktigaste faktorn i verksamhetsdriften vid anstalter och häkten. I sitt dagliga arbete ska de omsätta samhällets dubbla målsättning: att skydda allmänheten från brottsförövare och att rehabilitera dem till ett normalt liv efter avtjänat straff. Kriminalvårdaren ställs ofta inför svåra val i vardagen, val som måste grundas i kvalificerade bedömningar, inte sällan under tidspress. Han/hon måste klara att hantera personkonflikter, ilska, frustration, ångest och olika depressiva tillstånd. Han/hon måste verka för ett bra klimat präglat av ömsesidig respekt mellan vårdare och intagna. Sådan respekt lägger grunden för såväl säkerhet som motivations- och rehabiliteringsarbete. Ingen teknologi i världen kan åstadkomma ett konstruktivt anstaltsklimat. Det kan endast en erfaren och kompetent personal. Trots detta är kriminalvårdaryrket ett lågbetalt lågstatusyrke i Sverige. Folk söker sig sällan medvetet till yrket. Oftast handlar det istället om rena tillfälligheter. Personalgenomströmningen är hög, utvecklingsmöjligheterna är få. Arbetet är ofta slitsamt med oregelbundna arbetstider och ojämn arbetsbelastning. Emotionella påfrestningar, hot och risker tillhör vardagen. På senare år har dessutom gruppen intagna blivit alltmer heterogen. Kriminella gäng agerar inne på fängelserna. Över hälften av de intagna har drogproblem. Ett ökat antal intagna från ”främmande” kulturer och länder ställer krav på förmåga att handskas med språksvårigheter, olikheter i tänkesätt och värderingar, samt oro och ångest på grund av bristande kontakt med anhöriga i hemlandet. Allt färre brottsförövare döms dessutom idag till rättspsykiatrisk vård. Därmed hamnar också alltfler med olika psykiatriska diagnoser på fängelserna. Fängelsearbetet kräver alltså allt högre kompetens hos vårdarna.

Nyanställda vårdare får idag 12 veckors internutbildning samt en högskoleförlagd utbildning på 8 veckor med social- och beteendevetenskaplig inriktning. I höst avskaffas alltså den senare som ett led i Kriminalvårdens nya sparbeting – en besparing som kan bli mycket kostsam i längden! I våra grannländer tänker man annorlunda. Finland har 53 veckors grundutbildning samt påbyggnadsmöjlighet till treårigt yrkeshögskoleprogram. Danmark har 30 teoriveckor varvat med 3 års praktik. I Norge är det en 2-årig högskoleutbildning. Ett tredje utbildningsår har dessutom nu godkänts (kandidatexamen). Här finns uppenbarlig insikt om vikten av god kompetens och status för yrket. Motsvarande insikt verkar inte finnas hos ledningen för den svenska kriminalvården.

Att en ”tillnyktring” nu sker efter alla kostsamma satsningar på dyra och instabila tekniska skalsäkerhetssystem är positivt. Men att avisera en satsning på klientnära arbete och samtidigt nästan halvera nyanställdas utbildning skorrar falskt. Det borde vara en självklar insikt, inte minst bland våra styrande politiker, att istället utveckla den. Forskningen är tydlig om att personalens kompetens är avgörande såväl för en konstruktiv vardag på anstalterna, som för fängelsernas legitimitet i samhället. Visst, antalet rymningar har minskat efter de stora säkerhetssatsningarna. Men om fängelsevistelse enbart ska vara säker och rymningsfri förvaring, så riskerar hot, våld och konflikter inne på anstalterna att öka. Och, de intagna riskerar att lämna anstalten mer kriminella än de var när de kom dit. Målsättningar om rehabilitering till ett normalt liv efter avtjänat straff kan inte uppfyllas utan kompetent personal. Ett minimum i besparingstider är att åtminstone behålla den korta utbildning som ges idag. Ytterst handlar det om vilket slags samhälle vi vill arbeta för.