”Facklig enighet och press på regeringen kan rädda LAS”
En socialdemokratiskt ledd regeringen står i beredskap att slå sönder bärande delar i LAS. Det är anmärkningsvärt. Lagen blev viktig för fackföreningsrörelsen i kampen mot arbetsgivarnas fria sparkningsrätt.
Inte bara anställningstryggheten utan fackföreningarna i sig är hotade, anser Gunnar Westin
Hur det här kommer att utveckla sig framöver är fortfarande i högsta grad en öppen fråga. LO-förbunden håller fortsatt emot och kräver verkliga eftergifter framförallt för att åtgärda de otrygga anställningarna, och Vänsterpartiets misstroendehot mot regeringen ligger kvar om den skulle gå vidare med lagförslag som inte har LO:s stöd. Striden är alltså inte över. LO-förbunden har också starka skäl för sitt beslut att även fortsatt säga nej till avtalet så länge innehållet inte ändras i substantiella delar.
Turordningsreglerna urholkas
En dålig del i avtalets lagförslag är tveklöst förändringarna som föreslås i turordningsreglerna. Här går avtalets konstruktion sett till helheten i vissa delar längre än Gudmund Toijers utredning. Avtalet föreskriver tre undantag för arbetare och tre för tjänstemän på företag oavsett storlek (vilket kan jämföras med de fem undantag som föreskrivs av Toijer-utredningen).
Men i avtalstillägget sägs också att en arbetsgivare som alternativ till att träffa avtalsturlista, ska kunna välja att istället undanta 15 procent av de som ska sägas upp. I ett fall där 500 arbetare står inför uppsägning skulle detta kunna medföra 75 undantag från principen om ”först in, sist ut”. Med så många undantag upphör turordningsreglerna i praktiken att fungera som ett värn för anställningstryggheten.
I avtalet görs också tillägg som ger arbetsgivare med flera driftsenheter ytterligare undantag, ett för varje tillkommande driftsenhet, vilket i sig undergräver värdet av den fackliga möjligheten att kräva turordningskretsar på orten. För en arbetsgivare med fem driftsenheter på orten medför detta, som ett exempel, rätt till totalt sju undantag.
Går inte ogiltigförklara
SN/PTK-avtalet föreskriver också – i likhet med Gudmund Toijers utredning – att den som sägs upp inte ska kunna behålla sin anställning under den tid det tar att tvista om uppsägningens giltighet. Förvisso föreslås ett starkare ekonomiskt skydd för den drabbade, och anställningen ska fortfarande gå att vinna tillbaka. Men det är ofta svårt att återfå sin anställning i praktiken redan idag, och med förslaget lyfts en stor kostnad bort för arbetsgivaren – en kostnad som idag håller tillbaka arbetsgivare från att säga upp utan att ha goda skäl för sitt beslut.
Uppluckrat skydd
Vad införandet av ”sakliga skäl” för uppsägning (som en ersättning för saklig grund) kommer att medföra för konsekvenser om det genomdrivs är mer svårbedömt, och kommer bl.a. att bli en fråga om hur ny rättspraxis utformas. Men sammantaget handlar det om en uppluckring av skyddet mot uppsägning där hänsyn till förmildrande omständigheter, liksom arbetsgivarens ansvar för alternativa lösningar (såsom omplaceringsansvaret), minskar.
Särskild visstid – ingen förbättring
Ytterligare skäl för LO att avvisa avtalet är de förslag som avtalet föreskriver för de med otrygg anställning. Avtalet föreslår att allmän visstidsanställning ersätts med ”särskild visstid”, men här handlar det inte om några avgörande skillnader mot den förstnämnda anställningsformen. En ”särskild visstidsanställning” ska kunna övergå till en tillsvidareanställning efter 18 månader (inom en ramtid på 5 år) istället för som 24 månader idag, och företrädesrätt till en ny ”särskild visstidsanställning” ska kunna åberopas efter 9 månader (inom en ramtid på 3 år), istället för som efter 12 månader idag.
Man har alltså skruvat lite på tidsgränserna, men utan att kvalitativt ändra innebörden. För de fackliga organisationer som drivit att visstidsanställningar måste kunna motiveras (av t.ex. arbetstoppar), och att sådana bara får erbjudas efter att facket godkänt detta i förhandlingar, är det förstås otillräckligt.
Hyvling och delade turer
I fråga om hyvling vill avtalet se en lagändring som innebär att turordning utifrån anställningstid måste tillämpas, men möjligheten att hyvla ner heltid till deltid består. Även detta är en mager lösning på hyvlingsproblemet. Detsamma gäller frågan om rätten till heltid, där avtalet nöjer sig med att föreskriva att arbetsgivare ska kunna motivera varför heltid inte är möjligt. Det löser knappast frågan om delade turer, och inte heller den utbredda förekomsten av ofrivillig deltid på arbetsmarknaden.
Omställning kan vi få ändå
De förslag på omställningsstöd för både uppsagda och anställda som avtalet lägger fram, med rätt till studiestöd motsvarande 80 procent av lönen i sammanlagt 44 veckor, liksom ett förstärkt a-kassesystem, är i sig positiva delar i avtalet. Men då dessa inslag till större delen ska finansieras av skattebetalarna krävs, vilket kritiska företrädare bland LO-förbunden påpekat, egentligen ingen överenskommelse mellan parterna: det skulle riksdag och regering kunna fatta beslut om utan att försämra anställningsskyddet. Att få den att avstå från detta kommer tveklöst att kräva fortsatt sammanhållning, hög press på regeringen, och en intensifiering av fackligt motstånd under perioden som ligger framför oss.
