Enrique Obregon kom till Sverige 2002. Det var svårt i början: att lära sig svenska och få jobb. ”I början när jag fick mina första jobb så gjorde jag allt som arbetsgivaren ville att jag skulle göra, utan att ha koll på mina rättigheter. Så är det inte längre, nu har jag lärt mig”, säger han.

Årstabergs station. 54-årige Enrique Obregon för städmaskinen framför sig och jobbar sig cirkelvis in mot mitten. I maskinens spår har den smutsgrå färgen försvunnit från golvet. Enrique är ordentlig. Det är han stolt över.

– Det är inte alla som gör allt man ska göra, men det försöker jag göra, säger han.

Sedan börjar han om igen en liten bit bort i stationen, vid spärrarna. Samma procedur med städmaskinen upprepas.

I Stuvsta är det vanligt att folk stannar till och tackar mig för att jag gör det fint.

Enrique Obregon

En resenär blippar sitt SL-kort och passerar spärren, men ser lite fundersam ut. Enrique stannar upp och hjälper kvinnan med trafikinformation. Hon tackar honom och går vidare.

Enrique jobbar vidare och berättar hur viktigt det är med mänsklig kontakt. I jobbet som lokalvårdare på MTR har han hand om Stuvsta station och Årstaberg. Det är stor skillnad på hur han blir bemött på de två stationerna.

– I Stuvsta är det vanligt att folk stannar till och tackar mig för att jag gör det fint. Det betyder väldigt mycket. I Årstaberg är det mycket folk. En del ser mig, men säger ingenting. De passerar bara.

”Jag sprang”

När Enrique är klar vid spärrarna tar han sig an nästa arbetsmoment: moppa i hörn och utrymmen som städmaskinen inte kommer åt, städa den offentliga toaletten, rulltrappan, samla skräp och tömma papperskorgar på perrongen.

När vissa moment genomförts blippar han sin mobil mot en kontaktyta, så företaget MTR ser vad som gjorts under dagen.

När Enrique är klar sätter han städmaskinen på laddning, det är viktigt. För han vet hur mycket extra jobb det kan bli om det glöms, eller om han för den delen slarvar med något annat i städningen.

Det är särskilt viktigt att allt är i sin ordning vid överlämningar, förklarar Enrique. Exempelvis när han ska vara ledig efter en arbetsvecka och en annan lokalvårdare tar över hans stationer följande dag.

– Annars blir det katastrof. Om städmaskinens batteri är för lågt går det inte att hinna med allt.

”I Stuvsta är det vanligt att folk stannar till och tackar mig för att jag gör det fint. Det betyder väldigt mycket”, säger Enrique Obregon, lokalvårdare på MTR.

Det är sådana saker som kan göra en arbetsdag tuff och öka stressen. Men det kan också vara andra saker.

Att arbeta i stationsmiljö kan vara påfrestande. Det finns missbrukare och ungdomsgäng i omlopp som skapar otrygghet. Samtidigt händer det att personer begår självmord på spåret, något som Enrique var med om för några månader sedan.

Ingen frågade mig hur jag mådde.

Enrique Obregon

Han berättar hur en resenär kom springande, ropade att någon hade hoppat ner på spåret.

– Jag tog min väst och sprang. När jag var nära utgången hade tåget passerat. Det var katastrof.

Efteråt var han i behov av krisstöd, men fick inget.

– Jag var kvar på stationen, hjälpte till, åt min lunch. Men ingen frågade mig hur jag mådde.

Dagen efter pratade han med sin arbetsledare om vad som hänt, som åkte ut till stationen på en gång. Det uppskattar Enrique väldigt mycket.

Frågan om bristande krisstöd har Seko uppmärksammat vid ett flertal gånger. Enligt huvudskyddsombudet på Pendelklubben blir framför allt lokförare, men även tågvärdar, omhändertagna efter allvarliga händelser eller tillbud. Stationspersonal och städare hamnar ofta mellan stolarna.

Man sköts ihjäl på stationen

Vi träffar 61-årige stationsvärden Luis Jimenez på Älvsjö station söder om Stockholm. När han gick på sitt pass i mars förra året hade en man precis skjutits ihjäl i biljetthallen.

– Ingen från företaget kom och frågade oss hur vi mådde, vad som hänt, säger han.

Luis Jimenez trivs med sitt jobb men när han behövt krisstöd vid en dödsskjutning på stationen, fick han det inte. Han vill att arbetsgivaren bättrar sig.

Luis och de andra som arbetade på pendeltågsstationen fick minimal krishantering, bara ett telefonsamtal dagen efter från arbetsgivaren. Något som huvudskyddsombudet Thomas Gustafsson var mycket kritisk till vid tillfället. Han menade att en operativ arbetsledning borde ha åkt ut för att möta upp de fem medarbetare som var på plats.

När vi träffar Luis Jimenez har han precis gått på sitt arbetspass. Det är inte enkelt att komma loss för en intervju. Som stationsvärd är man bunden till biljettluckan och ofta finns det ingen extra personal att täcka för en.

Som tur är råkar Mikael Wondimagegne vara på plats, som egentligen jobbar som kundservicevärd. I hans arbetsuppgifter ingår det att hoppa in vid behov, till exempel när någon anställd är sjuk eller vabbar.

En resenär gjorde ett klagomål mot mig eftersom jag satt i telefon.

Luis Jimenez

Luis Jimenez har varit anställd på MTR i tre år och trivs med arbetet, även om arbetsbelastningen kan vara väldigt hög.

– Det kan vara väldigt mycket folk här. Man ska hjälpa resenärer med biljetter och alla möjliga frågor. Om det är något event på Älvsjömässan så är det ännu fler. Då är det mycket press.

Kundservicevärden Mikael Wondimagegne med sin medarbetare Luis Jimenez, som är stationsvärd.

Han berättar att det ställs höga krav på stationsvärdarna och att en del resenärer inte alltid har förståelse för att de inte är tillgängliga.

”Kan inte gå på toa”

– En resenär gjorde ett klagomål mot mig eftersom jag satt i telefon. Men vad personen inte visste var att jag hjälpte en annan resenär med ett ärende, säger Luis.

Trots enstaka klagomål från resenärer har stationen de senaste månaderna fått hundraprocentig kundnöjdhet. Det gör Luis glad.

Vad är svårast med jobbet?

– Ett problem är att vi inte kan gå på toa när vi vill. Ofta har vi ingen extra personal som kan ta över. Då måste vi ringa till POC (pendeltågens operativa center), för att få ut någon hit. Ibland kan det ta 30 minuter, och ibland finns det ingen tillgänglig.

Vad gör ni då?

– Då stänger vi biljettluckan.

Men att inte ha någon personal i biljettluckan kan leda till böter för MTR. Så det görs enbart i extrema nödlägen, och när det är väldigt få eller inga resenärer på stationen.

Det är de basala behoven som är viktiga frågor i arbetsmiljön för Luis. Förutom att inte kunna gå på toaletten när som helst, är tiden när han ska äta sin lunch ett problem.

– Vi har klagat på det här hos arbetsledningen. Som i dag, då började jag tio i tolv, men min lunch är klockan fyra. Det är inte bra. Det borde vara klockan två för att jag ska orka. När jag jobbar kväll så är lunchen klockan tio. Det är jättesent. Då är det svårt att sova på natten.

Trots dessa bekymmer så trivs Luis Jimenez på jobbet. Att träffa så många olika typer av människor är roligt:

– Tiden går snabbare då. Jag har jobbat på andra stationer där det inte händer så mycket, säger han.