Personal på rätts­psykiatriska: Vi ser människan bakom brottet

– Jag fattar inte varför jag inte började med det här tidigare. Att jobba med människor är det bästa jag gjort, säger Stewan Andreasson.

Han är omvårdnadspersonal på rättspsykiatriska avdelningen vid Rättsmedicinalverket i Göteborg. Där utreds brottsmisstänka om de lider av en allvarlig psykisk störning och om de anses vara i behov av vård i stället för fängelse.

Skuldfrågan i ett misstänkt brott utreds inte. Den avgör en domstol.

Vissa mord, som Wilmafallet, blir man extra påverkad av här inne. Men det är aldrig något man får visa på avdelningen

1970-talsbyggnaden ligger i Hisings-Backa, Göteborg. Landets andra rättspsykiatriska enhet finns i Stockholm.

Det är inte ovanligt att enheten tar emot individer som begått grova brott, och att deras rättegångar uppmärksammas stort i media. Nu senast utreddes 23-åringen som är livstidsdömd för mordet på 17-åriga Wilma Andersson från Uddevalla.

Rättspsykiatrisk utredning tar fyra veckor

Trots detta försöker anställda att inte påverkas. Den rättspsykiatriska utredningen ska vara opartisk.

– Vi skattar rättssäkerhet väldigt mycket, säger Stewan Andreasson.

När Sekotidningen är på besök har det precis blivit lunch. I personalavdelningen träffar vi flera i omvårdnadspersonalen. Det råder skämtsam stämning, något som behövs på just den här arbetsplatsen, förklarar Laila Ibrahim.

– Vi har jätteroligt tillsammans, det kan vara allvarliga stunder inne på avdelningen, och då måste man verkligen vara på tårna. Vi har att göra med människor som oftast mår dåligt, kommer från häktet, utan kontakt med anhöriga. När vi kommer till personalrummet skrattar vi, glömmer bort verkligheten lite.

– Det måste vi göra för att orka med, flikar Mats Apell in.

En utredning tar i normala fall fyra veckor och leds av psykolog, forensisk socialutredare, rättspsykiatriker och omvårdnadspersonal. Den bedrivs genom tester, samtal och observationer. Alla journaler om den intagna begärs in från olika instanser.

Enheten i Göteborg tar emot tolv personer åt gången. Det är inget enkelt arbete. En del av de intagna är samarbetsvilliga, andra inte. Dessutom kan personer vara utåtagerande, våldsbenägna, ha självskadebeteende.

Däremot berättar flera i omvårdnadspersonalen, som har till uppgift att vårda, observera och övervaka, att intagna brukar slappna av mer med dem, jämfört med de andra utredarna.

– Vi är tydliga med att vi inte har några avsikter att utreda brottet, säger Mats Apell.

Max ett slag. Sedan ska resten vara där och backa upp

Fokus ligger i stället på att observera hur personen fungerar i sociala sammanhang med de andra intagna, hur personhygien sköts, om de pratar för sig själva, hallucinerar.

– Det kan vara väldigt tunga fall. Men vi läser oftast inte polisutredningar eller andra journaler. Det gör psykologerna, socialutredarna, läkarna. Vi vet vad de gjort och i vilka lägen de kan vara farliga. Det här och nu som är intressant för oss. Det är det vi ska beskriva i vårt utlåtande, säger Stewan Andreasson.

Antalet undersökningar har under ett par år ökat. De som utreds upplevs också må sämre än tidigare år.

Har alltid personlarm

Den höga beläggningen har lett till fler fall av hot och våld mellan intagna och mot personal.

– När du har tolv personer på en relativt liten yta och dessutom personal, så uppstår problem. Vi i personalen kan gå hem efter en arbetsdag och pusta ut. Det kan inte de intagna göra, säger Christer Johansson, ordförande för Seko på arbetsplatsen.

Anställda jobbar i grupp om fem: fyra från omvårdnadspersonalen och en sjuksköterska.

– Det gäller att vara med, om man har otur kan någon stryka med i något slagsmål. Det gäller att skydda och ha koll på var vi har varandra i avdelningen, säger Stewan Andreasson.

– Max ett slag. Sedan ska resten vara där och backa upp, säger Linus Edwertz.

Han är 25 år och den yngsta i omvårdnadspersonalen och har snart arbetat på rättspsyk i två år. I början var han lite otrygg i sin roll men kom snabbt in i arbetet tack vare erfarna arbetskamrater. Att ha personlarm är också en trygghet.

– Trycker man på den röda knappen kan man räkna med att 25–30 personer är på plats inom 10–20 sekunder.

Att personalen utsätts för fysiskt våld sker ändå sällan, det mesta är verbala hot.

Förklaringen till det ökade trycket hänger ihop med att Polis och Kriminalvård fått mer resurser, vilket resulterat i fler häktade och rättegångar och därmed fler psykiatriska utredningar. Samtidigt ökar befolkningen i Sverige.

– Där har vi ett problem. Vi har inte fått de resursökningar som vi skulle behöva, trots att justitiedepartementet förstår vår situation, säger Christer Johansson.

Vad behöver ni mest?

– Fler utredare, våra utredare vi har haft en oerhörd belastning. Det har varit folk som slutat och vid ett tillfälle hade vi inte tillräckligt med läkare. Då fick Stockholm ta över några fall.

Vissa mord påverkar

Flera bland omvårdnadspersonalen är noga med att påpeka att när det kommer till deras säkerhet, så är det inget som tummas på från ledningens håll. Att säkerheten är central syns i hur byggnaden och avdelningen är utformad. Rum är säkrade för att ingen ska kunna begå självmord. Bilparkeringsplatsen är skyddad med insynsnät för att intagna inte ska läsa av registreringsnummer.

Går det att släppa jobbet på sin fritid?

– Vissa mord, som Wilmafallet, blir man extra påverkad av här inne. Men det är aldrig något man får visa på avdelningen. Där är alla professionella. Vi ser inte brottet, vi ser människan, säger Liselotte Warås, som är omvårdnadspersonal.

De allra flesta anställda tar upp att arbetet är meningsfullt. Stewan Andreasson tycker särskilt om när han fått tillfälle att sätta sig ned med en intagen och få dem att tänka i andra banor.

– Sedan vet jag att många snabbt är tillbaka i samma bana, men det känns väldigt bra för stunden när de säger: Tack fan, Stewan, det var så jävla gött att träffa dig. Då känner man sig uppskattad.