Det är tidig morgon i Nairobi, Kenyas huvudstad, och trafik­en kryper fram genom tunga avgasdimmor. Vi är på väg mot Ngong några mil utan­för Nairobi, till Kenyas största infrastrukturprojekt sedan självständigheten 1963. En järnväg från Mombasa i Kenya, genom Uganda och vidare mot Sudan.

Ett kinesiskt bolag står för bygget. Kina investerar stort i Afrika, mot dyra lån, och Kenya blir skyldigt Kina motsvarande 50,3 miljarder kronor för järnvägen. Det är nära tre gånger den internationella standarden och fyra gånger den ursprungliga uppskattningen.

Ingen ska behöva tvivla på vem som driver järnvägsbygget.

Kivale Ali Said som jobbar för den fackliga bygginternationalen, BWI, och ombudsmannen Paul Nganju hoppar ur bilen. Utanför strövar en flock kor, och längre bort på väg­en syns ett tiotal män närma sig.

”Brinner för att hjälpa människor”

Paul Nganju, som arbetar för fackförbundet KBCTFIEN ställer sig på vägen och inväntar arbetarna.

– Jag brinner för att hjälpa människor, och facket erbjuder bra hjälp. Jag har sett så många som lider på sina arbetsplatser, att det har blivit ett kall för mig att arbeta fackligt.

– Men många kenyaner vet ingenting om facklig verksamhet och vill inte vara med i något de inte förstår. De tror att de kan förlora jobbet om de ansluter sig. Andra tror att facklig verksamhet är en vinstdrivande business. Det är mitt jobb att bryta den vanföreställningen. Och när jag lyckas värva en arbetstagare hjälper jag inte bara honom utan hela hans familj och hela hans utvidgade familj.

Bevakad med stängsel och bevakningstorn

Den hårt bevakade arbetsplatsen omges av både stängsel och bevakningstorn, entrén är spärrad med en bom, kraftiga spikmattor och av två vakter med slitna kalasjnikovs i händerna. Sedan den somaliska terrororganisationen al-Shabaab börjat utföra terror­attacker i Kenya är säkerheten hotad.

Kivale Ali Said är BWI-koordinator för Öst­afrika. Seko i världen stöder järnvägsprojektet utanför Ngong i Kenya via BWI. Sekos engagemang i Östafrika syftar till att öka kraften hos fackföreningarna genom att utbilda och organisera. Ju fler som ansluter sig till facket, desto mer makt flyttas från de multinationella företagen till arbetarna.

I Kenya är det kinesiska företag som bygger broar, vägar, järnväg och höghus. Fackförbund eller facklig organisering är förbjudet i Kina, och kinesiska företag utomlands respekterar varken fackförbund, kollektivavtal eller nationella lagar. Och det spelar ingen roll att den kinesiska byggherren har som ett motto att de anställda ska sättas främst eller att de talar om järnvägen som ”en järnväg till lycka”.

Beroendeställning till Kina

Svårigheten att tvinga kineserna att följa arbetslagstiftningen beror på den beroende­ställning Kenya har till Kina. Regeringen skyddar de kinesiska företagen och ber arbetarna att stå ut, fackföreningarna får inte förstöra för investerarna.

– Regeringen och arbetsgivarna förstör för fackföreningarna genom att påstå att de skapar instabilitet i landet. De kinesiska före­tagen är fria att göra hur de vill, och de behandlar kenyaner som ett lägre stående folk, som duger till tungt kroppsarbete, städning eller monotona arbeten.

Kineserna vägrar beblanda sig med kenyaner och samarbetar inte, utan har kenyaner som slavar.

– Kineserna vägrar beblanda sig med kenyaner och samarbetar inte, utan har kenyaner som slavar. Vissa arbetsledare har till och med använt fysiskt våld mot arbetare. Kenya har en stor skuldbörda till Kina, men nästan all vinst kommer att gå till Kina och till en handfull korrupta politiker i Kenya. Landet förblir fattigt och i beroendeställning. Det är väldigt smärtsamt att se på, berättar Kivale.

– Men det finns också facklig framgång att lyfta fram, fortsätter han. Många järnvägs­arbetare har rekryterats som medlemmar, och arbetssituationen är jämförelsevis bra. Relationen mellan fackförbundet och China communication construction company (CCCC) är bra och konstruktiv. Ett kollektivavtal har upprättats och den sociala dialogen fungerar bra, säger Kivale med stolthet.

När arbetskraft är billigare och lättare att byta ut än maskiner.

Det är utanför CCCC:s grindar vi nu väntar på att bli insläppta. Inne i den tre kilometer långa Ngongtunneln pågår en febril aktivitet. Ledningar dras, hål borras och lera skyfflas undan från golvet. En fullastad lastbil försvinner in i det mörka tunnelhålet. Vi följer efter en bit, men snart står den kinesiska guiden där och ber oss vänligt men bestämt att lämna tunneln.

Bor i de ruffiga kvarteren

Följande dag tar vi oss in i Ngongs ruffigaste kvarter. Här bor 28-åriga Collin O Olneyo sedan fyra år med sin fru och tvååriga dotter. De flyttade för att Collin skulle kunna arbeta på järnvägsbygget. Han jobbar som laboratorietekniker och kontrollerar allt bygg­material innan det används.

– Jag valde att gå med i facket när jag märkte att det fanns problem på arbetsplatsen, med lönen, säkerheten och arbetstiden. Jag blev väldigt illa berörd när vi behandlades dåligt av vår arbetsgivare. Jag har blivit förtroendevald och alla arbetare kan komma till mig, och jag söker i min tur stöd hos facket.

Collin ska arbeta måndag till lördag, åtta timmar om dagen, med max två timmars övertid per dag och med rätt till 2,25 dagar ledigt i månaden. Lönen är 10 kronor i timmen. I verkligheten arbetar han sju dagar i veckan, från sju på morgonen till sju på kvällen, ibland ända till nio på kvällen, och det är omöjligt att säga nej till övertid. Alla är kontraktsanställda och kan bli sparkade utan förvarning.

Jobbar så mycket det går

I ett skjul av korrugerad plåt träffar vi Joel Lapit. Han är 24 år och ansvarar för material­förrådet och lägger räls. Joel bor en halvmil bort från arbetsplatsen, och tillsammans med en arbetskamrat hyr han ett enkelt rum. På en lina hänger kläder, madrasser är staplade i ett hörn och det finns en stol att sitta på. Joel och hans arbetskamrat skojar med varandra och berättar om dagens händelser.

Joel Lapit, i röd tröja, vill jobba ihop pengar till en egen affärsverksamhet. Som mest någon gång i månaden träffar han sin fru och deras barn.

Joels fru och tvååriga son bor bara tre mil bort, trots det har han inte möjlighet att träffa dem mer än högst ett par dagar i månaden. Joel jobbar så mycket det bara går för att få ihop tillräckligt med lön. När järnvägsprojektet är klart i juni 2019 drömmer han om en egen affärsverksamhet, att föda upp och sälja kor och getter.

– Det är jobb hela tiden och jag är mycket trött. Det finns inget utrymme för några nöjen, eller att spela fotboll. Jag är med i facket. Om jag grälar med min chef kan facket förstå hur min situation är och hjälpa mig. En gång kom jag för sent till jobbet på grund av en familjesituation. Min chef ville ge mig sparken men facket förhandlade så att jag fick behålla jobbet.

– Det jag vill mest av allt är att vara en kille som står upp för sin familj och sitt land – och som kan känna sig stolt över det han gör.

”Kineser tycker inte om fackföreningar”

I en rosalila skymning över samhället Maai-Mahiu träffar vi Peter I Nigigi, ombudsman för fackförbundet med sitt kontor i ett litet fönsterlöst rum på ett hotell för lastbilschaufförer. Peter sitter vid sitt skrivbord med knäppta händer. En glödlampa sprider ett blekt ljus över rummet.

Peter förklarar varför det är svårt att skapa kontakt med kineserna.

– Mycket tid går åt till att vi inte förstår varandra. Kineser tycker inte om fackföreningar och vill inte prata om det. Men behåller arbetarna medlemskapet måste de samarbeta med oss, och arbetet går i rätt riktning.

– Vårt främsta hinder är att vi stoppas från att besöka arbetsplatser, och vi tappar kontakten med medlemmarna och får svårt att värva nya. Vi behöver stöd från BWI för att nå bra resultat i förhandlingarna med de multi­nationella kinesiska företagen. Internationellt stöd är otroligt viktigt när det handlar om multi­nationella företag, för att få en starkare röst med mer kraft.