Inger, 80, blev kvinnlig pionjär på SJ – sydde sin första uniform själv

Inger Danielsson var bara 16 när hon klev in genom SJ:s dörrar första gången. Det var i början på 1960-talet och hon jobbade med att boka biljetter åt olika resebyråer.  Men hon tröttnade på det och drog vidare till Genéve för att jobba som au pair i en engelsk familj i stället.

Ett år senare var hon tillbaka i Stockholm igen. Då jobbade hon på olika hotell.

Trots att Inger Danielsson fyllde 80 i somras har hon kvar sin pigga och nyfikna blick och ett fnissigt skratt. 

— Jag var en sådan där de brukar kalla för hoppjerka. Nu på äldre dagar har jag förstått att jag har lite bokstäver, säger Inger när vi träffas i hennes lägenhet i Handen utanför Stockholm.

Sedan var hon anställd på Försäkringskassan länge. Men när Inger Danielsson satt där började hon drömma om att bli sömmerska. Hon hade alltid älskat att sy. Några sykurser senare var hon nära att ha gjort verklighet av planen. Men så tog en tågresa från Malmö till Stockholm livet i en annan riktning.

Just när tåget åkte över Årstabron öppnade Inger Danielsson sin kupédörr och där stod konduktören. De började prata medan tåget skramlade vidare mot centralstationen.

  –  Han berättade att det hade börjat en kvinnlig konduktör nere i Malmö. 

Pappa Ragge var konduktör

När Inger Danielsson klivit av tåget kunde hon inte sluta tänka på vad konduktören sagt. Plötsligt visste hon att det var det hon också skulle bli.

Tågvärlden var redan välbekant. Hon hade växt upp med en pappa som var konduktör på SJ. Men av den delen minns hon mest bara att han var borta mycket.

Tyvärr fick inte pappa Ragnar ”Ragge” Danielsson höra nyheten om att yrket skulle gå i arv. Han dog alldeles för tidigt, när Inger bara var 17.

Han ligger på kyrkogården i Västberga, där tågen alltid går förbi.

— Han tänker nog” ååh, de är i rätt tid” när tågen passerar. Mamma fick också sova bredvid honom där senare.

Men innan Ragges dotter kunde påbörja livet som konduktör var hon tågvakt i två och ett halvt år.

”Resenärerna tittade förvånat”

Först efter att ha genomgått en tre månader lång utbildning i Ängelholm blev hon en av Stockholms första kvinnliga tågkonduktörer.

När det var dags för premiärtur fanns mamma med ombord som stöd. Det var på sträckan Stockholm-Västerås. Det kändes pirrigt att stå där på perrongen och invänta ombordstigning. Resan gick bra, förutom att hon råkade inleda turen med att ropa ”nypåstigna” när tåget precis börjat rulla.  

–  Då tittade resenärerna förvånat på mig. De var ju alla precis nypåstigna, säger hon och skrattar.

Hon hade den första tiden på sig en tåguniform som hon själv hade sytt. Kunskaperna från sykurserna hade hon haft nytta av när hon insåg att SJ saknade uniformer för kvinnor. Inte ens herrarnas uniformsmössa passade.

— Jag var tvungen att fälla ut öronen så att mössan kunde hänga på dem, annars åkte den ner över ögonen.

Hon fick pengar av SJ för att köpa tyg till att sy sin egen uniform. Den fick hon ha i ett par år.

Nya uniformer för kvinnor med uniformsplikt

Först 1977 fick SJ skräddarsydda uniformer för sina kvinnliga konduktörer.

Interntidningen SJ-nytt rapporterade när Inger Danielsson fick prova den. Händelsen förevigades på en svartvit bild som finns på Järnvägsmuseet i Gävle.  

” SJ:s söta och trevliga kvinnliga konduktörer ska kanske snart in i glamourbranschen också. Man håller nämligen på att utprova nya uniformer för kvinnor med uniformsplikt” skriver tidningens reporter i bildtexten.

Inger Danielsson pryder hela omslaget med sitt karaktäristiska mörka, kortklippta hår, iförd mössan, av liknande modell som flygvärdinnor brukar ha.

När Mona Sahlin blev känd politiker några år senare, på 1980-talet, misstog många Inger för att vara hon. 

— Det hände under lång tid.

” Jag behövde aldrig presentera mig”

Mottagandet från de manliga kollegerna var varmt. Utom från en manlig konduktör, som konsekvent vägrade prata med henne.  

— Men alla de andra farbröderna tyckte bara det var kul att det kom en tjej. De hade alla känt min pappa. Jag behövde aldrig presentera mig eftersom jag var Ragges dotter.

Även resenärerna blev glada när de såg Inger Danielsson. En liten pojke pekade på henne och utbrast till sin mamma: ”Titta, farbror konduktören är en tant”. 

Nu fick hon dessutom nytta av språkkunskaperna från tiden som au pair i Genève. Till skillnad från de flesta kolleger kunde hon tala med resenärerna på flera språk.

Det hände ofta att kollegerna tillkallade henne för att reda ut situationer med resenärer som var besvärliga. Det tyckte Inger aldrig att de var. Hon vet varför.

— Jag såg alltid till att äta min medhavda macka, så att jag var mätt. Då hade jag mer tålamod och kunde hjälpa folk.

Tågminnen som är aldrig sinande

Bästa strategin var att hålla med resenärerna om det de sa. Ibland kunde de få en kopp kaffe också. Sedan brukade saken vara löst.

— Jag sa nog egentligen aldrig särskilt mycket till dem.

Tågminnena är aldrig sinande i det stora minnesbiblioteket. Som när hon satt på tågen och broderade mellan stoppen. Hon sydde även två pälsar för hand. Och den gången när ett barn hamnade under tåget och förlorade båda sina ben. Eller när en enkrona fastnade i halsen på en liten flicka och mamman kom rusande i panik.

Inger Danielsson ringde först för att säkerställa att en ambulans skulle vänta vid stationen när tåget anlände till Linköping. Hon tog tre djupa andetag innan hon efterlyste en sjukvårdskunnig i mikrofonen. En tandläkare kom till hennes hjälp. De bar in flickan i tjänstekupén. När tåget kom fram försvann flickan snabbt i ambulansen med sin pappa. Hur det gick för flickan sedan fick Inger Danielsson aldrig veta.

Öppnade de tunga fönstren och kastade ut gula plaströr

Hon glömmer heller aldrig tågmästarkollegan som blivit pappa och just hade kommit tillbaka från föräldraledigheten. Hon träffade honom den där första dagen när han var tillbaka i tjänst. Bara dagar senare krockade tåget han tjänstgjorde på och han miste livet. Tåget var på väg från Göteborg till Stockholm.

— Det var hans första tur efter pappaledigheten. Det var hemskt. Både han och hans fru var kolleger till mig.

I sex år var Inger Danielsson ensam konduktör på nattåget till Charlottenberg i västra Värmland.

Eftersom hon inte hade kommunikationsutrustning på den tiden fick hon öppna de tunga fönstren och kasta ut gula plaströr med kork, så nära stinsarnas fötter som möjligt. I rören låg hopvikta lappar där hon skrivit saker som att hon behövde polis vid nästa station. 

— Sedan stod poliserna där och väntade på oss.

Gjorde allt för att hålla balansen med matbrickorna

Men vid 50 började Inger bli trött efter alla år på järnvägen. En gång somnade hon när tåget var i Laxå. Då fick hon börja på snabbtåget X 2000 i stället.

Hon gjorde allt för att hålla balansen med resenärernas matbrickor medan tåget blåste fram i upp till 200 kilometer i timmen. På sina ställen lutade det enormt. Till slut fixade inte kroppen det mer. Strax före 60 gick hon i pension.

Men bara kort efter att hon klev av tåget i uniform för sista gången fick livet ny riktning. Igen.

— Då började jag med dans, säger Inger Danielsson.