Söderarms besättning lever ihop 24 timmar om dygnet i en vecka: ”Fin gemenskap”
De som jobbar ombord på Waxholmsbolagets fartyg Söderarm stannar en vecka i taget och sover på båten. Getter och husvirke samsas med passagerarna under dagturerna.
Söderarms hela besättning: Befäl är Jimmy Söderström, Rikard Mattsson och Mikael Iván är matroser, Maria Sjödin sköter caféet.
Förr åkte de med egen båt från Djurgården ut i Stockholms skärgård. Men nu tar Meit och Lars-Erik Lannert Waxholmsbolagets fartyg Söderarm från Hagede brygga när de ska tillbaka in mot stan.
De köper lite att äta av Maria Sjödin i båtens fik medan befälhavaren Jimmy Söderholm styr färden.
Ombord blandas turister med de som är på väg till och från skärgårdsboenden som sett generationer av familjer komma och gå.
Paret Lannert hör till den senare gruppen, Lars-Eriks farfar lät bygga det röda trähuset där hans barnbarn nu är den femte generationen som får njuta av kvällssolen på verandan.
På båten tillbaka in mot fastlandet har Meit Lannert på sig en svart stråhatt som följt med på skärgårdsturerna i 55 år.
Hon visar hur den skyddar mot solen uppe på skallen men låter vinden fläkta in på sidorna. Flera gånger har hon varit nära att förlora den, som när den tog en flygtur med vinden ombord på en Waxholmsbåt och landade i vattnet.
Men personalen var där med något långt och avbröt hattens äventyr.
”Tre getter ombord”
Att fiska upp en förrymd hatt ligger nära sådant matrosen Rikard Mattsson ägnar delar av dagarna åt, berättar han för tidningen Arbetet.
Som att se till att kvarglömda barnvagnar (utan barn), kattburar (med katt) och hela packningar kommer till rätta när ivriga turister och sommargäster skuttat i land utan att se sig över axeln.
Men i dag är det inte så mycket packning ombord. En gallervagn med väskor irrar runt på olåsta hjul i lastutrymmet. Och Melinda Lemke står där med en håglös mangoplanta. Den ska prova om skärgårdslivet i hennes tidigare kollegas växthus piggar upp.
Andra gånger bjuds lastutrymmet på större utmaningar.
– Förra passet hade vi tre getter ombord, säger Rikard Mattsson.
”Får gå loss med träslägga”
Hans matroskollega Mikael Iván riktar näsan mot solen som vältrar sig ut över hav och öar.
– Ja, så här har vi det på jobbet. Men det är inte lika kul när det snöar på tvären och det står åtta ton på kajen som ska ombord, säger han.
Han visar bilder på när ”ett halvt hus” skulle ut till en ö. Kranen på däck får jobba då. Men när vinterhavet spottat vatten över den kan kranen vara hjälplöst låst av istäcket. Samma gäller trossen, repen som båten förtöjs med.
– Då får man gå loss med träslägga, släppa loss aggressionerna, säger Mikael Iván.
Men aggressioner känns fjärran ombord.
– De flesta som åker är väldigt glada. Det är ganska lätt att få bra stämning, säger Rikard Mattsson.
Sover ombord i en vecka
Han och Mikael Iván har känt varandra genom jobbet i 25 år. Nu jobbar de ombord på sträckan mellan Stavsnäs, på Värmdö utanför Stockholm, och Hagede i Stockholms skärgård. De bor ombord en vecka i taget.
Tonen är familjär när de dukar fram lunch under pausen vid Hagede brygga. Maria Sjödin har kokat köttfärssås och pasta. När befälhavaren Jimmy Söderholm kommer ned till de andra tre är besättningen fulltalig.
Arbetspasset avrundas framåt niotiden.
I går kväll kollade de på hockey i mässen, där lampskärmarna är mönstrade som kartor över havet och en tavla föreställer en fyr. Men oftast kryper de i säng rätt snart, arbetet drar i gång igen vid sexsnåret nästa morgon.
”Alltid standby här”
De har varsin liten hytt. Där ryms en garderob, en säng och en sömnig matros precis. Och en egen liten toalett med dusch. Men Rikard Mattsson och Jimmy Söderholm är överens om att de sover bäst hemma.
– Här är man alltid standby, säger Jimmy Söderholm.
Alla tre männen i besättningen har barn hemma.
– Hon är ganska tuff, säger Mikael Iván om barnens mamma som sköter allt själv under hans arbetspass.
Å andra sidan har han all tid för tio- och tolvåringen på långledigheter mellan passen.
”Himla fin gemenskap”
Från kommandobryggan, där P4 skvalar i bakgrunden, blickar Jimmy Söderholm ut över sin egen barndom. Han växte upp på Runmarö som båten lägger till vid längs rutten, åkte med sin pappa i hans taxibåt som barn. Sedan har han bland annat jobbat på tankfartyg. Bo i skärgården längtar han inte tillbaka till.
– Men att inte se vatten alls skulle vara jättesvårt.
Han är inte den enda runt köttfärskastrullen som ärvt livet till havs.
– Min pappa är sjökapten, säger Maria Sjödin om hur hon först började sommarjobba.
Hon tänkte absolut inte bli kvar, men ändrade sig.
– Gemenskapen ombord var så himla bra och fin. Det är verkligen speciellt.
”Kan charma de flesta”
Mikael Iván konstaterar att jobbet kräver viss social kompetens.
– Ibland kanske man jobbar med någon suris, men man kan väl charma de flesta, säger Rikard Mattsson.
Han jobbar fackligt och beskriver sig som envis i den rollen, men det är inget kollegorna märker av.
– Världens snällaste, säger Maria Sjödin om vem han är i gänget ombord.
Arbetsgivarna skiftar
Fackliga strider har bland annat handlat om upphandlingar.
Skärgårdsbåtarna är en del av regionens kollektivtrafik, men det är länge sedan Waxholmsbolaget hade egen personal på fartygen. Trafikentreprenörer får ansvar för driften via upphandlingar.
– Jag har tre i princip oanvända vinterjackor på landet, säger Mikael Iván.
De har bytts ut när arbetsgivare och logga ändrats.
Nu står det Blidösundsbolaget på bröstet på den mörkblå tenniströjan, företaget ägs av trafikjätten Transdev.
Oro vid upphandlingar
Rikard Mattsson säger att upphandlingar alltid skapar lite oro. Man vet att varje sten ska vändas i jakt på kostnader, att facket måste bevaka villkoren.
Han är övertygad om att regionen skulle tjäna på att köra båtarna i egen regi, slippa betala för entreprenörernas vinst och upphandlingsprocessen.
– De pengarna skulle man kunna lägga på vettigare grejer.
Efter stoppet i Sandhamn är en ensam passagerare kvar ombord, på väg mot sista bryggan.
Mufflonfår nytt inslag
Hon beskriver hur området förändrats genom åren.
Mångmiljonvillor, inplanterade mufflonfår för jakt och ett högljutt diskotek på grannön är nya inslag. Men Kärringsundet som vi passerar på vägen är detsamma.
Hon säger att det kallas så för att det var motvind när kvinnorna rodde fram och tillbaka till Sandhamn förr. Men det är ingen utmaning för Söderarm, ett av Waxholmsbolagets största fartyg.
Som mest kan 500 personer komma ombord, i dag klev 120 på i Stavsnäs. Sju av dem hör till den österrikiska familjen Knaus som semestrar tillsammans i Stockholm.
– Mer vackert än jag väntat mig, säger Sonja Knaus om staden när hon sitter på däck med sin man och sitt treåriga barnbarn, som somnat på farfars axel, på väg tillbaka från dagsturen till Sandhamn.
Artikeln är tidigare publicerad i Arbetet som tillsammans med Sekotidningen och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.
