Varför ska man egentligen rösta i EU-valet?

This time it’s different – den här gången är det annorlunda. Så ser budskapet ut som EU-parlamentets informationsenhet vill trumma ut till Europas 400 miljoner röstberättigade i parlamentsvalet.

I EU-parlamentets korridorer ser man med skräckblandad förtjusning fram emot valet i maj.

Förtjusningen kommer sig av att det är första gången Europa går till val sedan man antog Lissabonfördraget. Det ger mer makt åt det folkvalda parlamentet som får beslutanderätt på fler områden än tidigare.

Men vad kommunikatörerna i första hand hoppas på för att få upp intresset och valdeltagandet är att det är parlamentet som väljer kommissionens ordförande, eller Europas president. Tidigare har det skötts av de nationella regeringarna utan demokratiskt inflytande. Nu ska kandidater för de olika grupperna utses. Den som kommissionen sedan föreslår ska spegla styrkeförhållandena i det nyvalda parlamentet som också ska ge sitt godkännande.

Och det ser ut som att de till viss del har lyckats. Valdeltagandet tycks öka. Förra gången, 2009, utnyttjade 45 procent av svenskarna sin rösträtt. Nu uppger närmare 55 procent att de tänker rösta. Liknade siffror presenteras från övriga medlemsländer.

Skräcken handlar om den extrema högerns framgångar i Europa. De senaste opinionssiffrorna antyder att de kommer att bli fler än någonsin i EU-parlamentet. Med dagens siffror skulle omkring 100 mandat (av 751) tillfalla partier långt ut på högerkanten. Gemensamt för dessa är att de är skeptiska till EU i allmänhet och den fria rörligheten och invandring i synnerhet.

EU-skeptikerna ser ut att erövra ytterligare 100 mandat, men då på vänsterkanten. Även om höger och vänster aldrig kommer att samarbeta i några frågor kan de sätta käppar i hjulet för de EU-positiva krafterna i parlamentet. Något som kan leda till att de två största grupperna, EPP där Moderaterna ingår, och S&D där Socialdemokraterna har sin hemvist, tvingas till ett närmare samarbete.

Men vad som också skiljer detta val från de tidigare är den extrema ekonomiska krisen som många länder gått och går igenom. Kraven från EU för nödlån har varit hårda på många länder, något som lett till ett minskat förtroende för EU och därmed krattat manegen för EU-skeptikerna.