Bild: Emma Hanquist

”DET KANSKE LåTER KONSTIGT, men jag tyckte det var jättekul att vara brevbärare. Men det här förstörde det. Jag orkade inte jobba kvar längre.

För fem år sedan, när jag var 21, jobbade jag som brevbärarvika­rie. Jag arbetade ganska tätt med två män, som var lite äldre, typ 35 och 45. Vi hade väldigt bra kontakt och hjälptes åt på job­bet. När jag var i Tyskland köpte jag öl till dem och så där. De var mina kompisar.

Han som var 35 var gift och hade två barn. Det började med att han frågade om vi skulle gå och träna tillsammans någon gång. Jag såg inget konstigt i det eftersom jag tränade ganska mycket och han tränade med en annan från jobbet. Så jag sa visst, det kan vi göra.

Sedan började han prata om att vi skulle äta middag, bara vi två och det kändes lite konstigt, men jag sa att det kunde vi väl, någon gång. Men det dröjde och då kom han en dag och sa att han skulle komma över med bullar och kaffe på kvällen, så vi kunde fika och kolla på tv.

När han dök upp hade han mycket riktigt med sig kaffe och bullar från macken och vi satte oss i soffan, tittade på tv och pra­tade på som vi brukade göra.

Plötsligt sa han att jag borde lägga mig ner för jag såg så trött ut men jag sa att det inte var nå­gon fara. Men han insisterade och sa att jag skulle lägga mig i hans knä och vila lite. När jag sa nej tryckte han ner mig i knät och började smeka mig på ryggen och ner mot rumpan. Så slet han upp mig och började strula med mig samtidigt som han pratade väldigt grovt.

Först var jag så chockad att jag inte gjorde någonting men sen knuffade jag undan honom och sa att han skulle sluta. Jag sa att han borde tänka på att han hade fru och barn men då svarade han att de väntade ett barn till och att han inte hade fått något på länge.

Samtidigt började han ge mig komplimanger och sa att jag hade så snygg rumpa i postkläderna och att han tänkte på mig hela tiden.

Sedan satte han sig med ansik­tet väldigt nära mitt, tog tag i mitt huvud och började hångla upp mig. När jag knuffade undan ho­nom och sa åt honom att gå blev han väldigt grov i orden. Då var jag väldigt, väldigt rädd eftersom jag inte visste hur han skulle rea­gera och hur långt han kunde gå.

När jag sa åt honom igen att han skulle gå gav han till slut med sig. Men när han väl skulle gå ville han absolut kramas och då tog han tag i min rumpa och sa: ”Du är så djävla sexig.”

Till slut gick han och då bröt jag ihop och började störtgråta. Jag ringde en kollega och bara grät. Jag klarade inte av att gå till job­bet på tre dagar efter det. När jag kom tillbaka hade jag inte tänkt att säga något men min chef såg direkt på mig att något var fel. Han tog in mig på kontoret och frågade vad som var fel. Då bröt jag ihop igen och berättade allt för honom.

Chefen var super. Först att han uppmärksammade att det var nå­ got fel och tog tag i det. Och sedan att han reagerade väldigt starkt när jag berättade.

Det var på en fredag, på mån­dagen efter hade vi möte och då hade han redan fått sparken, så jag behövde inte träffa honom något mer.

Jag fick också väldigt fint stöd från kollegerna och från facket, omjag såg ledsen ut så tog de hand om mig och så där. Men det var en sak som kändes jobbig. Och det var att det kom fram att den här man­nen hade blivit varnad två gånger tidigare, just för att han hade varit på vikarier. Då kände jag mig lite lurad eftersom alla visste om det men ingen sa något till mig.

Först hade jag inte tänkt att säga någonting eftersom det kän­des så jobbigt. Men när jag be­rättade om det så var det flera som trädde fram och sa att de fått jobbiga kommentarer från en del gubbar på jobbet. Och det är därför jag berättar nu, om det kan få fler att våga ta upp de här frågorna så kan det leda till nå­gonting bra.

Jag orkade bara jobba kvar där den sommaren, sedan sa jag upp mig och flyttade till en annan stad. Efter det försökte jag jobba på och må bra men till slut gick det inte längre, jag kraschade och gick in i en djup depression. Jag var på psyket och fick mediciner.

Nu är det bättre, jag medici­nerar fortfarande, men behöver inte ha någon kontakt med psy­ket längre. Jag mår bra och job­bar på.”

 

”DET JAG VAR RäDD FÖR var att han hade ett sådant himla humör. Han kunde skrika och kasta grejer omkring sig, så man visste aldrig hur han skulle reagera.

Jag började som vikarie på ett kontor som just fått en ny chef. Han var otrevlig mot alla men i synner­het mot mig. Han kunde komma fram när jag stod och kammade (sortera­de) posten och säga sa­ker som: vad långsam du är, du är så dålig. Och så smackade han till mig i rumpan med en ihop­rullad tidning. Det hände också att han sparkade till mig i rum­pan, det var väldigt obehagligt. Sedan började han skriva pri­vata meddelanden till mig på Facebook där han talade om hur mycket han saknade mig när jag inte var på jobbet, att jag var sex­ig och jättefin. Han skrev väldigt mycket, en gång att hans mam­ma hade kollat in mig och att hon tyckte att vi skulle bli tillsam­mans och sådana saker.

Jag svarade aldrig, men samti­digt var jag ju väldigt beroende av hans goda vilja. Jag hade ing­et fast schema utan blev inringd vid behov – och det var han som bestämde. Så jag vågade inte säga något eftersom jag var i beroen­deställning till honom.

Till slut berättade jag i alla fall lite grann för ett Sekoombud och då rullade det igång. Facket kon­taktade hans chef och jag blev kallad till möte där jag berättade allt som hänt för henne. Först sa hon att: ’nu ryker han’. Men efter ett tag ringde hon upp mig och blev fruktansvärt elak. Hon sa att han skulle bli kvar och när jag sa emot, att han inte kan vara kvar efter att ha betett sig så, började hon håna mig. ’Vad ska du kunna göra åt det, lilla du’ sa hon då.

Det kändes nästan ännu värre än det min chef utsatt mig för och jag blev helt förtvivlad.

Men Seko krigade vidare och till slut vände det. Högsta ledningen kom hit från Stockholm och bad mig om ursäkt och sa att jag hade behandlats felaktigt. Det var ju en upprättelse och kändes bra. Min chef blev omplacerad och är inte chef längre, även om jag tycker att han skulle blivit av med jobbet. Jag började på ett annat kontor och trivs jättebra nu.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att man berättar för nå­gon om man blir utsatt för något dylikt. Om någon säger obehag­liga saker till en eller tar på en och sådant. Och inte göra som jag och gå tyst i flera månader innan jag sa något. Det var först när andra började prata om hur otrevlig han var som jag insåg att jag måste berätta.

Jag tycker att man ska gå till facket och berätta. Det hand­lar ju inte bara om en själv, utan man måste ju förhindra att andra drabbas också.”