Svårt för många branscher att locka ungdomar

Leif styr lamporna med en mobiltelefon och tänder och släcker längs vägen.

Övik energi, kommunens energibolag, ansvarar för gatubelysningen i ett område lika stort som Blekinge. 18 500 ljuspunkter. Alla byar har gatlyktor, även om det bara bor en person där. Sista april stängs belysningen av och då börjar sommarens översyn av varje stolpe, varje lampa.

– Jag får resa runt i hela kommunen och ser jättemycket av landskapet, alla samhällen och byar, säger Linnea Sundfors, när hon kommer ner.

Lampan hon tittade på var inte trasig. Kossan i hagen lommar iväg till sina kompisar. Äventyret är slut för i dag.

– Synd att inte alla kom fram och hälsade, säger Leif Bergman.

I dag är de ute med den nya korgbilen, Leif kör eftersom han har körkort för tung lastbil. Linnea, som är 19 år, måste fylla 21 innan hon kan ta kortet. Innan dess tänker hon lära sig köra släp och ta motorsågskort.

Korgen kan hon dock styra själv. Hon har sele och hjälm. Och det är alltid en kollega med nere på marken.

– Det är noga med säkerheten, att vi kollar hela tiden. Gärna en extra gång. El syns inte, men är ju farlig. Den som fått en stöt inser hur allvarligt det kan bli, säger hon.

Linnea Sundfors har läst elteknik på gymnasiet och skulle från början jobba med installation.

– Jag tänkte bli elektriker, sedan min tvillingbror förbjudit mig att gå transport. Han ville vara ensam om det, vi har alltid gått i samma skola och klass. Elteknik verkade bra och jag gillade utbildningen.

Sista terminens praktik gjorde Linnea på Övik energi efter ett förslag från skolan. Det ledde till sommarjobb som i sin tur gjorde att företaget sa ja när arbetsförmedlingen föreslog att Linnea skulle få en yrkesintroduktions- anställning, YA, som elmontör. Det var i september 2016.

YA bygger på ett avtal mellan Seko och de kommunala arbetsgivarna i KFS. Det innebär att företag erbjuder ett paket med 75 procent arbete och 25 procent utbildning under ett år. Arbetsförmedlingen bidrar till studiedelen mot att företaget står för handledare.

Syftet var från början att få unga under 25 år att söka sig till energibranschen som är i stort behov av personal. Från 1 maj utökas YA till att gälla även nyanlända och långtidsarbetslösa.

Den privata delen av branschen har även skrivit avtal med arbetsförmedlingen om ”snabbspår” för nyanlända.

Branschen söker med ljus och lykta efter folk, det saknas 1 800 elmontörer, linjemontörer, distributionselektriker och elingenjörer. Om några år behöver företagen anställa 8 000 personer. Övik energi är inget undantag. Medelåldern är hög, och flertalet har arbetat i företaget i många år.

Det är svårt att få tag i folk, och när Linnea Sundfors kom till bolaget var det som att få en vinstlott.

– De som senast gått i pension har jobbat här 35–40 år. Trivseln är stor och omsättningen låg, men det betyder också att vi har för få unga, säger Andreas Berggren, arbetsledare och handledare för Linnea.

Linneas anställning är på ett år. Förutom att hon får prova på alla möjliga arbetsuppgifter på Andreas avdelning har hon en utbildningsplan med olika kurser. Arbetsförmedlingen har godkänt den, poängterar Andreas.

Avtalet garanterar att Linnea får lägstalön enligt avtalet, 20 450 kronor per månad.

–Det är den högsta lönen jag har haft, säger hon med ett leende. Jag har kunnat flytta hemifrån, vilket är jätteroligt.

Linnea är på Distribution som sköter driften av elnätet. Bolaget är nätägare men producerar även el, värme, ånga och kyla. Elproduktionen sker dock i ett separat bolag.

– Jag har lärt mig massor här, säger hon, allt är kul. Just nu är jag på gatlykta, men jag har gjort grävjobb, bytt kabelskåp, varit med om nyanslutning till nybyggen och byte av transformatorstationer.

En kvalificerad lärlingsutbildning, sammanfattar Andreas. Som kan gå över i fast jobb till hösten.

Både Linnea och Andreas tror att gymnasiet skulle kunna göra mer för att öka intresset för branschen.

– Det skulle inte skada med en kurs på elprogrammet, kanske intresset skulle öka, säger Linnea. Alla vet inte att jobben finns.

Ett annat hinder som Andreas Berggren identifierat är att yrkesintroduktionen inte jämställs med lärlingstiden för installationselektriker, de som drar ledningar inomhus.

– Det betyder att om du vill gå över till installation blir tiden hos oss ”värdelös”. Det är inte särskilt lyckat, säger han.

Linnea trivs med jobbet och särskilt med arbetskamraterna. Det gör henne inget att det nästan bara är män. Hon är van att umgås med killar, hängde mycket med brorsan och hans killgäng när hon var yngre.

Ingen på jobbet ifrågasätter heller om hon som tjej ”orkar med” det ganska tunga jobbet.

– Det är mer hemma jag får höra att det kanske är för tungt, men jag vill testa så mycket som möjligt för att se vad jag klarar. Sen finns det ju hjälpmedel.