De unga bygger facket i Nepal

Huvudkontoret i centrala Katmandu är välbevakat, men inte avskuret från omvärlden. Det är parkeringsplatserna som vakterna värnar om. Fotgängarna kan utan problem ta sig fram till entrén, förbi vilande kor och några trötta hundar.

Med en besöksbricka på kragen kan vi också komma in i huset. Och med hjälp av det lokala facket Netu, Ncell employees trade union, kan vi slinka förbi receptionen, säga hej till en av vakterna i hisshallen och traska vidare in i det vita huvudkontoret som även hyser callcenter, kafeteria och fackexpedition.

Vi är på Ncells huvudkontor, ett av de telekomföretag som Telia­ sonera förvärvat i Asien de se­naste åren. Bolaget köptes 2008 och fick sitt namn två år senare. Företaget växer snabbt och har i dag 9 miljoner mo­bilkunder.

Ncell har inte, ännu mås­te tilläggas, fö­rekommit i ny­hetsrapporte­ringen om Te­liabolag som samarbetar med säkerhetstjänsten i olika länder. Och det är inget som någon vi ta­lar med har hört talas om.

På Ncell är nästan alla med­ lemmar i facket, 90 procent av de drygt 450 anställda, och de är unga, medelåldern är 30 år. Klubben bildades 2009 men det krävdes en strejk i april samma år för att företaget skulle godta facket som motpart.

Företagsledningen gav med sig efter knappt en vecka och hade egentligen inget val. Fackför­eningen hade många medlemmar och var registrerad hos myndigheterna, alltså fullt legitim.

– Vi ville ha en fackförening så att vi kunde ta itu med problemen och förbättra våra villkor. Det var en extrem situation, säger Karishma Shrestha, en av dem som var med och startade facket.

Före strejken var lönerna usla, arbetstiden oreglerad och det fanns ingen övertidsersättning, arbetsmiljöarbetet var obefintligt och anställningstryggheten lika med noll.

Idag, efter tre års fackligt arbete och två kollektivavtal, är villkoren betydligt bättre. Lönerna ligger över den statliga miniminivån övertid ger mer betalt, alla får ett anställningsavtal, flertalet har fast jobb, det går att ta ledigt från ar­betet. En del jobb är outsourcade, men klubben gör vad den kan för att också de ska organisera sig.

–Vi har varit framgångsrika, men det återstår mycket, säger Karishma Shrestha, som arbe­tat på Ncells callcenter i sex år.

Som kassör tar hon hand om medlemsavgiften på knappt tio svenska kronor per år, som mest går till ”union social responsibility” eller fackligt socialt arbete.

– Vi har städat floden, hjälpt offer för naturkatastrofer och gett bidrag till festivaler, förklarar Ashish Sharma, sekreterare i klubben.

Han och övriga styrelsen på totalt 13 personer valdes förra året då alla medlemmar för för­sta gången fick rösta, och är liksom övriga omåttligt stolt över förtroendet.

Stolta är de också över att alla anställda är med i samma fackförening, vilket är ovanligt i Nepal där facket ofta är splittrat och det finns flera konkurrerande fack på samma arbetsplats.

Klubben har även lyckats med det nepalesiska konststycket att hålla politikerna utanför. Av tra­dition är fackliga organisationer tätt sammanvävda med politiska partier, särskilt de tre stora, Nepali Congress (ungefär socialdemokra­ter) kommunister och maoister.

Klubbstyrelsen har mycket medvetet valt att bryta med den traditionen och gå sin egen väg. De politiska partierna har upp­ vaktat, klubben har hållit emot.

– Vi har avvisat alla propåer säger ordförande Prakash Baral när vi tränger ihop oss på den lilla men värdefulla fackex peditionen.

Den politiska självständigheten gör att facket kan driva de egna medlemmarnas krav på förbättringar. Inget annat. Och klubben kan själv bestämma relationen till arbetsgivaren.

– Vi vill ha dialog och samarbete, säger Rishi Mani Parajuli, en av fyra vice ordförande i klubben.

Netu vill inte ställa krav som gör att företaget lämnar Nepal.

– Det har hänt att fack har age­rat så, säger Prakash Baral.

Hittills har klubben slutit två kollektivavtal med företaget. Senast 2011. Inget av avta­ len har varit tillräckligt bra, tycker facket. Förra gången kände de sig lurade på löne­ ökningarna, de trodde att avtalet skulle ge 12 pro­cent per år i två år, men ledning­ en tolkade avtalet annorlunda.

Kompromissen blev 12 pro­cent 2011 och 6 procent i år. Det innebär att personalen fått en reallönesänkning eftersom landets priser fördubblades under samma period.

Nästa år ska ett nytt kollektiv­avtal tecknas. Klubben hoppas att få ut mer den här gången och har bett det svenska facket, representerat av Seko och klubben på Teliasonera, om hjälp. Att ge stöd är en del av det projekt som Seko och UNI har i Nepal, men tillvägagångssättet har facket på Ncell bestämt.

När parterna möts i slutet av augusti i år är förväntningarna höga. Prakash Baral och övriga i Netus styrelse är nyfikna på avtalskonstruktioner, avtalsinnehåll, förhandlingstaktik och strategier och får många tips av Sekos ombudsman Björn Lind och Teliasoneras Helene Bohne Strauss. Tre dagar är avsatta för besöket, dagar som fylls av sam­ tal, erfarenhetsutbyte och kunskapsöverföring.

När det börjar handla om tips på konkreta förmåner, som finns i Sverige och som Netu skulle kunna lyfta märks en viss besvi­kelse hos Ncellfacket. De lokala krav som facket på Telia i Sve­rige kan driva bygger i hög grad på att det finns branschavtal på nationell nivå avtal som Telia måste följa.

På Ncell måste klubben driva sin egen avtalsrörelse, forma sina krav utan nationellt stöd, utan branschavtal.

Olikheterna till trots kan par­terna enas om vad som är avgö­rande för att lyckas i förhandlingsarbete. Erfarenheter som svenska och internationella fack gjort:

Samla så mycket information som möjligt om företaget. Analysera informationen. Dokumentera allt. Prata med medlemmarna. Men, underströk gästerna från Europa, lova inte medlemmarna mer än ni kan hålla.

Företagsledningens syn sammanfattar den norska personal­chefen Per Øivind Hansen till synes diplomatiskt, men aningen svårtolkat. Han ställer upp på ett kort möte med de fackliga representanterna.

– Vi har ett bra samarbete med facket som vi gärna fortsätter med. Det handlar om att ge och ta, hålla saker inom företaget och inte låta någon utifrån styra, sä­ger han.

Om det är en uppmaning till det svenska facket att inte lägga sig i är och förblir oklart. Hans svar på frågan vad han menar med utomstående inblandning blir att han inte vill ha några demonstranter på gatan utanför.

Arbetsmiljöfrågorna är av särskild vikt för facket på Ncell och det är Per Øivind Hansen medveten om. Han tycker att det fungerar bra med den partsgemen­ samma arbetsgrupp som hante­rar personalens problem och som träffas regelbundet. Rishi Mani Parajuli deltar i den och håller med om att den funkar.

Skyddsombud, som Teliafackets He­lene Bohne Strauss efterlyser, behövs inte, säger Hansen.

Två trappor ner sitter Joy Rana och hans kolleger och svettas. Luftkonditioneringen fungerar inte och facket har bett att den ska lagas. Än så länge utan resultat.

På personalavdelningen är dock luften behagligt sval. Som på en norsk fjälltopp.