Nina Nylund började på dåvarande Postverket 1981 Bild: Jens Olof Lasthein

En tveksam sol bryter igenom molnen när Nina Nylund för tredje gången gör en sväng med postcykeln framför fotografen. Problemet är att titta in i kame­ran och samtidigt styra i ned­försbacke.

Egentligen skulle vi följt hen­ne på en utdelningsrunda, men kvällen innan ringer hennes chef och säger att det inte går – inget får störa produktionen. Så nu får hon ta sin lunchrast för intervju och fotografering.

Hon inledde sin postala karriär på Postverket. Det var 1981 och hon fick jobb som postkassör på ett nu sedan länge nedlagt post­kontor. Fem år senare blev hon brevbärare.

– Nu har jag varit brevbärare i 30 år, så jag får abstinens i benen när jag har semester. Jag måste ut och gå.

Hon har varit med om otaliga omorganisationer och ett kon­stant nedbemannande under sina år i Postverket som blev Posten AB som blev Posten Norden AB som blev Postnord AB.

Nu har hon en delad tjänst, dels postkassör på företagscentret i Västberga i södra Stockholm, dels brevbärare i intilliggande distrikt.

Hon giller omväxlingen och tycker om att stå i kassan.

– Det är ju är här man får träffa kunder och får beröm.

Hon berättar om ryssen som kallade henne Nina – the saint of the post office, om mannen som blev besviken när hon en dag hade håret uppsatt och frågade vart hans favorittroll hade tagit vägen. En annan kund kom med ett bröllopserbjudande.

Hon har också utnämnt sig själv till kramambassadör på Hä­gerstens postkontor med 69 an­ ställda. Varje morgon hon är där går hon runt och kramar om alla.

– Det är populärt ska du veta. Om jag missat någon söker de upp mig för att få sin morgon­kram.

Men det är ju inte bara skratt och skoj för postanställda i dag. Många brevbärare vittnar om en ohållbar arbetssituation med allt större utdelningsdistrikt, färre anställda, och problem med det nya utdelningskonceptet, kallat Fyra flöden.

Nina Nyberg månar extra om de tim­- och nyanställdas situa­tion. När hon själv började fick hon en längre introduktions­utbildning och fick sedan gå dub­belt med en rutinerad brevbärare i två veckor innan hon släpptes lös på en egen runda.

– Nu får de gå med en dag och ska sedan klara sig själva med hjälp av gps. Distrikten har bli­ vit enorma och de får inte för­ utsättningarna att göra ett bra jobb. Är man osäker är det lätt att det blir fel.

 

nina_webb1

Hon berättar att man förut hade omkring 300 hushåll i ett distrikt, nu är det 1 000. Då tyck­te man att man var ute länge om rundan tog tre timmar, men nu kan det ta uppåt sju.

– När jag började som brevbä­rare fanns det inte på kartan att det skulle finnas kvarligg (post som inte hinner delas ut), men i dag är det mer regel än undan­tag. Personalläget är så tajt och distrikten så stora, så om någon är sjuk så funkar det inte. Ingen orkar ta ett extradistrikt i dag, men det gick förr.

För att understryka tar hen­nes kollega fram sin stegräknare och läser av gårdagens resultat – 16 318 steg, 143 våningar och 10,1 kilometer.

När det gäller införandet av ma­skinsorterad post, som är en av or­sakerna till utdelningsproblemen för Postnord, tycker Nina Nylund att det blivit mycket bättre nu ef­ter att man kommit tillrätta med de värsta inkörningsproblemen.

Men än återstår saker att fixa. Hon visar backarna med post som lämnats in till företagscent­ret. En rad för post som ska sor­teras maskinellt och en för den som ska sorteras manuellt. Vis­sa försändelser måste sorteras för hand eftersom maskinerna är för korkade. Hon visar upp ett antal brev som lämnats in av ett företag.

– Titta här, avsändaren står nere i vänstra hörnet på framsi­dan. Då kan maskinen lika gär­na läsa den som adressat och då kommer breven tillbaka hit, för att vi ska dela ut dem till företa­get som lämnade in dem.

Även när det gäller det hårt kritiserade utdelningskoncep­tet Fyra öden har hon svårt att bli alltför upprörd, i alla fall för egen del.

– Jag är van. Vi har jobbat så förr, för länge sedan, med småbre­ven i en egen hög som man höll i handen. Sedan kom man på att det inte var bra så det försvann, men nu är det ju tillbaka igen.

Hon förstår dock att det kan vara problematiskt för många, speciellt vid utdelning i flerfa­miljshus.

På hennes kontor får man nu väl­ja om man vill ta de maskinsor­terade småbreven i en egen hög eller om man vill sortera in dem med stora brev för att slippa bära och bläddra bland fyra högar vid utdelning.

– Nu när det blivit bättre ord­ning på maskinerna tycker jag det är enklare att ta dem för sig. Man kommer ju ut fortare om man tar dem direkt istället för att sortera in dem.

Men allt slit till trots tänker hon härda ut i sju år till, då hon går i pension. Och hon har planen klar för livet efter jobbet.

– En kompis berättade om sitt grannhus i Spanien där de har ett hem för gamla, slitna åsnor. Så då kom jag på att jag ska flyt­ta till något varmare land och öppna rekreationshem för gamla slitna brevbärare, där de kan få vila upp sig.

När vi så är klara med inter­vju och fotografering och ska säga hej då, får vi varsin kram av Nina Nylund – brevbärare, post­ kassör, helgon, troll och kram­ambassadör.