Pelle efter 43 år som rallare: Det har aldrig varit sämre

Efter 43 år på järnvägen i arbetsroller som tekniker, växelbyggare, lagbas och besiktningsman, har Pelle Persson till slut gått i pension. När Sekotidningen når honom för en telefonintervju är han i sitt hem utanför Hässleholm.

– Det ska bli så skönt att slippa resa och kunna vara hemma med min familj och barnbarn. Jag har missat mycket genom åren. Nu kan jag hjälpa till lite på gården också, säger han.

Så här dåligt som det är med järnvägen nu har jag inte varit med om under alla mina år.

I 33 år har han bott i husvagn när han arbetat på olika platser i landet. De senaste åren var han anställd som besiktningsman, ett nattarbete i framför allt Stockholmsområdet, Sundsvall och Småland.

130 banarbetare är varslade.

– Det har varit kul och skönt att ha kunnat planera dagarna själv. Jag är van att resa och träffa nytt folk. Det finns också många som jobbat länge på järnvägen som jag känner. Vi är som en liten familj. Vi byter bara arbetskläder, och har lite olika företagsnamn på våra rockar.

”Det är konstigt”

Samtidigt som han gläds åt det nya livet som pensionär lämnar han yrkeslivet bakom sig med oro, både för järnvägens skick och den arbetsbrist som råder för vissa järnvägsentreprenörer.

– Så här dåligt som det är med järnvägen nu har jag inte varit med om under alla mina år. Jag tycker det är konstigt eftersom regeringen sagt att det ska satsas mer på järnvägen.

En förklaring till läget är att järnvägen har slitits ned snabbare än den har underhållits under en längre period – och att det inte funnits tillräckligt med pengar.

Nu har Trafikverket betydligt mer resurser än tidigare till bland annat underhåll. De kommande åren ska anslaget dessutom öka. Men eftersom ”för många” arbeten gjorts i år är pengarna slut, vilket lett till att myndigheten skjutit upp jobb. Konsekvensen är att järnvägsentreprenörer tvingats varsla – i skrivande stund rör det sig om över 130 banarbetare.

– Jag känner oro överallt. Företagen vill ha arbeten men får inte. De som blir av med sina jobb står inte hemma och väntar tills det blir mer arbeten. De tar sig till ett annat yrke eller annat land. All den här kompetensen försvinner.

Jag har ofta gått och skällt på ansvariga för att det ser för jävligt ut. En anmärkning kan ligga i över ett år utan att något görs

”Ont om pengar”

Som besiktningsman har Pelle Persson förfärats över hur det ser ut i spåren.

Vid en besiktning kan olika anmärkningar läggas. En A-anmärkning innebär risk för att en tågstörning eller för att en olycka kan inträffa och måste åtgärdas omedelbart. V-anmärkning är att åtgärden ska ske inom två veckor, M, inom tre månader, B, före nästa besiktningstillfälle. 

– Jag har ofta gått och skällt på ansvariga för att det ser för jävligt ut. En anmärkning kan ligga i över ett år utan att något görs. Det är ingenting man ska vänta med. En M-anmärkning betyder att det ska göras inom tre månader. Inte ett år. Men det tas inte på allvar.

Enligt Pelle Persson finns det alldeles för lite resurser till månadsanmärkningar. Behovet av att makadamisera spår, slipa eller genomföra växelrevision är stort – men det är sådant som i regel måste beställas utanför baskontraktet för underhåll.

– Det finns ont om pengar till det. Att ha mer växelrevision skulle spara mycket pengar, men firmorna har svårt att få pengar från Trafikverket till att göra det. Det gör att växlar inte underhålls, utan körs sönder tills de byts ut. Däremot finns det pengar om det blir akut- eller veckoanmärkningar.

Om inget görs snart så tror Pelle Persson att det inom loppet av några år blir ännu fler tågförseningar.

– Det kan inte fortsätta som det gör nu. Om fler ska åka tåg, då behöver man satsa också.

Hur var det förr i tiden på järnvägen? 

–Det går inte att jämföra med hur det är i dag. På Stambanan gick det ett tåg varannan timme, nu går ett varannan minut i princip. Underhållet har minskat och det är svårt att komma ut i spåret och jobba. 

Pelle Persson minns att beslut fattades snabbt innan 1988, då SJ skötte hela järnvägsdriften, trafik, byggande och underhåll av banor.

– Nu är det så krångligt, det går trögt med upphandlingar innan jobben sätter igång. Det har även blivit mer stress, det är korta tider man får på sig att göra ett jobb.

Däremot var inte allt bättre när Pelle Persson fick sitt första jobb 1976. Han minns att kvalité gick före kvantitet. Det skulle genomsyra allt arbete som gjordes på den svenska järnvägen.

– Det var ungefär som att gå i lumpen. Arbetsledare var som befäl. Man jobbade i lag på sju man, lagen delades aldrig upp. När vi skulle skotta vägövergångar fick det ta hur lång tid som helst, bara det blev bra. Jag tänkte då: Varför står vi här och finputsar när vi kan skotta så bilar och tåg kan komma fram. Men nej, så skulle vi inte göra.