Jobb under dödshot

De som betalat det högsta priset hittills är arbetarna och fackliga företrädare, som i flera fall hotats till livet och blivit anfallna under arbetstid.

De lever i ständig skräck för att något ska hända dem eller deras familjer.

”Ditt liv är inte värt något längre”, ”vi vet var du finns, förr eller senare slår vi till” och ”vi kan vänta i flera år, men förr eller senare kommer du och din familj att få betala dyrt”, är några av hoten som kommit till arbetare fackliga företrädare och politiker. Här i Susadalen öster om Turin räcker det att arbeta för något av företagen som har entreprenaden på tunnelbyggandet, för att leva med ständiga hot.

Därför är det inte konstigt att Leonardo tittar sig misstänksamt omkring när vi träffas på hans jobb i närheten av staden Susa. Trots att jag officiellt är en ombudsman på arbetsplatsbesök och ingen journalist, är han rädd för att någon ska få veta sanningen. Priset kan bli högt om någon får veta att han pratat med pressen.

– Vi lever i skräck, dag och natt. Sedan betongbilarna blev överfallna när vi kom tillbaka från höghastighetsbygget är vi extremt försiktiga. Jag har inte berättat något för min fru och resten av familjen, de tror att det bara är de anställda på själva banbygget som råkar illa ut, berättar han snabbt.

Leonardo, som jobbar med betongtillverkning, heter egentligen inte alls så, men i Susadalen vågar ingen arbetare ställa uppmed namn eller bild. Priset skulle kunna bli högt för den som öppet visar att hen arbetar för höghastighetsbanan på något sätt.

För Leonardo och hans arbetskamrater slutade överfallet med något blåmärke och rädsla. För andra har det inte gått lika bra. Flera har blivit mordhotade och några har hamnat på sjukhus efter överfall.

Piero Donnola är ordförande för byggfacket Filca-Cisl i regionen Piemonte, där bygget pågår. Just hans fack har varit väldigt aktivt i försöken att medla mellan motståndare och förespråkare för bygget. När han själv gick ut och öppet deklarerade att bygget är viktigt eftersom det skapar en massa jobb i alpdalen, blev han mordhotad.

– Polisen hittade en projektil i ett brev som var adresserat till mig, tillsammans med skrivna mordhot i september förra året. Jag försöker att inte tänka på det, men visst tittar jag mig extra noga omkring när jag går ute på gatorna, och jag har köpt mig en bil med direktalarm till polisen, berättar han.

– Nu har det varit lugnt i några månader, men så fort jag pratar om bygget igen så kommer det något. Det blir stressigt i längden, men samtidigt kan man inte låta våldet vinna och hålla tyst.

Uppe i alpdalens byar är det lugnt. Inga protestflaggor eller skyltar syns till, och inga våldsamheter pågår just den här dagen.

– Det är för kallt just nu. Det hjälper, skämtar poliserna som står och vaktar vid ingången till tunnelbygget.

Men det kan hända något när som helst. Dagarna innan stoppade en grupp demonstranter en polisbil som var på väg till vaktbytet. Veckorna innan blev ägaren av hotellet där poliserna bor mordhotad. Stämningen är hela tiden spänd, ingen slappnar av och alla tittar misstänksamt på alla de inte känner igen.

Arbetarna på själva tunnelbygget rör sig helst i grupp, sedan några av dem blivit överfallna. Andrea från bergen norr om Milano har kommit hit för att bygga tunnlarna. Men nu är han rädd och väntar bara på att hitta ett annat ställe att jobba på.

– Vi lever i skräck så fort vi åker från området. Våra familjer lider och är rädda för att något ska hända. Jag har själv inte blivit slagen, men däremot har vi alla känslan av att vara förföljda. Det kanske inte är så, men känslan är så stark att den inte går att bli av med, konstaterar han. Problemet för Andrea och hans kollegor är att det inte finns några alternativ i krisdrabbade Italien. Inga nya stora byggen startas, och Susadalen är enda möjligheten för dem att jobba och få lön.

– Min fru och mina två tonåringar vill att jag ska sluta ändå. De tycker det känns som om jag jobbar i ett krigsområde. Men hur ska vi överleva om jag åker härifrån? Hemma hos oss finns inga jobb och min fru tjänar 1 200 euro i månaden som lärare, det kan vi inte leva på, förklarar han.

Om Andrea åtminstone i teorin har valmöjlighet, så har inte Renato det. Han bor i alpdalen, jobbar för ett lokalt företag som har en entreprenad på bygget, och är nära ett nervöst sammanbrott.

Förra året var han sjukskriven i en månad efter ett överfall som var nära att kosta honom ett öga.

– Jag körde en tankbil från tunnelbygget, när en grupp demonstranter började kasta stora stenar mot vindrutan. Jag fick fullt med glas i ansiktet och ett djupt sår precis ovanför ögat, så jag såg inget på grund av allt blodet. En stor sten träffade mig i bröstet och knäckte ett revben. Jag fortsatte att köra åt vänster, bort från dem som attackerade mig, och polisen som vaktar ingången var snabbt framme och hjälpte mig, berättar Renato.

Och det slutade inte där. Han blir ofta förföljd när han går ut, och har hittat mordhot på bilen parkerad utanför sitt hem. Samma sak har hänt hans fru, vilket inte är ovanligt eftersom terroristerna vanligtvis hotar familjerna också. Ingen vågar längre gå till baren och ta en kopp kaffe eller gå på bio.

– Min läkare fortsätter att skriva ut lugnande medel till mig och försöker övertala mig att flytta. Men jag är född och uppvuxen här, varför ska jag behöva fy för att jag behöver jobba? Mina knappt 1 300 euro behövs för att betala huslånet, och förresten skulle vi aldrig få sålt huset ens om vi gav upp och åkte härifrån, säger han uppgivet.

Alla personer vi pratar med i området säger att motståndet mot bygget bland invånarna i själva alpdalen numera är lågt. En övervägande majoritet vill ha bygget, som kommer att ge upp till 1 500 nya jobb med de pengar som området får i kompensation. De som protesterar kommer från närliggande Turin och hela övriga Italien.

– Jag förstår oron som invånarna hade i början för att deras liv skulle bli sämre på grund av tunnelbygget. Men även om den allra största delen av dem inte alls är så här våldsamma och inte ens tycker om detta, så är resultatet att alla som arbetar på bygget lever under enorm stress, säger Antonio Castaldo som är ombudsman för Filca-Cisl i Turins provins, som Susadalen hör till.

– Det var när de våldsamma grupperna från olika center runtom i Italien anslöt sig till protesten som alla problemen kom, även om det finns ”inhemska” med också. Jag som är i dalen flera gånger i veckan vet att det numera finns få motståndare bland invånarna, men ju färre de blir, desto våldsammare blir terrorgrupperna.

Problemet med hoten och attentaten är inte bara att arbetarna mår dåligt. Företagen ger inte längre fasta jobb, och några av dem har tvingats stänga.

Företaget Leonardo jobbar på har till exempel fått skador på flera miljoner kronor när deras maskiner brunnit upp, och har tvingats ta tillbaka sina löften om fler anställningar.

Polisen har gripit flera av de misstänkta attentatsmännen, och åklagarna tror att det finns band mellan dem och de nya terrorgrupperna i Italien. Susadalen har blivit samlingspunkten för många våldsamma falanger från hela landet.

– Det som gjort mest ont har varit att ingen här i byn försvarat oss. Jag trodde innan det här hände att vi var solidariska med varandra, mot omvärlden. Så har det alltid varit här i bergen, säger Renato.

– Men en granne sa till mig när jag blivit skadad att han inte kunde försvara mig öppet. ”Jag har också familj, vet du” var hans kommentar. Det känns som om terroristerna redan vunnit, konstaterar han bittert.