”Jag kan koderna”

Vi träffas på polishuset i Malmö. David har jobbat till tolv kvällen innan, i Rosengård där han är stationerad. Det fattas nästan alltid folk. och omorganisationen för två år sedan har bara gjort allt värre.

– I min utsättning är vi drygt 22 poliser och det saknas alltid folk – ibland är vi inte ens hälften och det är katastrof!

– Poliser slutar, söker sig till andra jobb, flyttar inom polisen eller lånas ut till andra arbetsuppgifter, och det gäller ju inte bara oss utan inom hela polismyndigheten här i Malmö. Det är turbulens och folk stannar inte länge på samma ställe. Resultatet blir att allmänheten tappar tilltron till oss – med all rätt – om de märker att vi inte ens har tid att utreda brott som rån, misshandel och inbrott.

– Den stora omorganisationen förstörde mycket, men det var ingen som lyssnade – varken på oss i facket eller på enskilda anställda som sa att det aldrig skulle fungera.

Seko Polisen tyckte det gick alldeles för fort och att man slaviskt följde en tidsplan. Om man hade fattat beslut efter hur många medarbetare det fanns hade det säkert fungerat.

Nu gjorde man organisationen först och sedan skulle rutorna fyllas med personal som inte räckte till. Och det fanns inga pengar till fler att anställa.

David betonar vikten av kontinuitet – polisanställda med erfarenhet är guld värda.

– Som ny polis i Rosengård eller liknande problemområden kan man få det tufft. Just därför är poliser med erfarenhet otroligt viktiga, och de ska helst stanna på samma ställe så människorna som bor där lär känna dem säger David.

Han har arbetat fyra år i Rosengård och är uppvuxen i ett liknande område.

– Jo, jag kan koderna. Jag vet hur man snackar med de kriminella – det finns bara ett sätt – att man går rakt fram och är rak. När jag handleder nya poliser tar jag direkt med dem till ställen där jag vet att de kriminella håller till, och säger åt poliserna att gå fram och hälsa och sätta sig i respekt. Det brukar inte gå så bra första gången, men de lär sig, säger han med ett leende.

Blir du inte rädd?

– Nej, rädslan omvandlas till energi och jag älskar de där situationerna när det händer något. Efteråt kommer tankarna som att ”jag kunde ha blivit skjuten”.

David säger att han har tre fördelar: han har ett ”icke-svenskt utseende”, är biffig och uppvuxen i en problemförort. Tio av hans närmaste vänner från skoltiden är döda: mördade, ihjäldrogade, har begått självmord eller kört ihjäl sig.

Han valde att bli polis, och vet hur livet ser ut i en förort där föräldrarna är frånvarande och skolan struntar i om du kommer eller inte.

Vad är det värsta du råkat ut för?

– Det var nog när jag kom till skjutningen i Rosengård för några år sedan när två rivaliserande gäng sköt mot varandra.

– När vi kom till platsen hörde man att det sköts från flera håll men hade ingen koll på hur många som sköt. Men det är bara att gå in. Då fokuserar man helt på säkerhetstänket. Bestämmer sig för vilket vapen, osäkrar det, håller sig i skuggan så man inte blir ett synligt offer och sedan smyger man fram. Den gången grep vi 25 man. Det var en uppgörelse mellan olika kriminella grupper som det ofta är i Malmö.

– Men nu har en ny trend börjat synas. Förut var det gäng med en tydlig ledare, nu har kidsen kollat på serien ”Gomorra” och sett att en ensam kille med en pistol kan skjuta sig till toppen ganska enkelt. Så Malmös kriminella karta börjar ritas om och då gäller inte samma regler längre. Bråken som slutar med skjutningar börjar många gånger med bagateller som att någon tagit någons flickvän eller sagt något dumt till någon. Eller bråk om marknadsandelar så klart.

Just mängden vapen som är i omlopp i Malmö är ett stort problem.

– Du behöver inte ens vara kriminell för att bära vapen. Du kanske bara är rädd och har en pistol för säkerhets skull, och har du ett vapen finns det alltid en risk att du använder det. Jag är för hårdare vapenlagar och för en tydlig polis.

Varför har just Malmö drabbats av kaos?

– Staden har alltid varit ruff. Kriminaliteten finns insprängd överallt. Det är inte som i Stockholm där några förorter är farliga, här varierar det från kvarter till kvarter. Jag har mycket lättare att förhålla mig till Rosengård där jag känner både de boende och de kriminella. Vi har ju under många år jobbat för att få en relation till allmänheten genom att vara synliga. Vi fotpatrullerar ofta och snackar med folk och knyter kontakter – det är enda sättet att få de vanliga människornas förtroende. Och utan deras förtroende är det svårt.

– Visst finns det de som testar gränserna. Det är allt från  att bli kallad polisgris till att de kastar stenar men då är det bara att gå fram – fråga vad som händer och förklara att beteendet är olämpligt. Om de inte fattar budskapet får man agera med de lagstöd vi har: avvisa, avlägsna, omhänderta eller gripa dem om de begår brott. Bemöta dem som människor men fördöma deras beteende.

David jobbar inte med mordet på den 16-årige pojken som nyligen sköts till döds vid en busshållplats i Rosengård, men det påverkar hans arbete.

– Det är så sorgligt, man vet hur hans familj och vänner känner det. Jag har själv varit med om det. Och sedan sluter sig samhället, det blir oroligt och turbulent för allmänheten och ingen vågar vittna, de kriminella försvinner från gatorna. Det sista är alltid oroväckande. Då vet man att något är i görningen – antingen är de rädda eller så planerar de något. Och så vet man att mediedrevet kommer och polisen har press på sig att lösa det snabbt.

Rent fackligt slåss han för drägliga arbetsvillkor och bättre lön för alla polisanställda, och att den som gör mer än grundjobbet ska få betalt för det.

– Jag är handledare och instruktör för nya polisaspiranter, ingripande polis, skyddsombud och förtroendevald, men inget av det ger utfall i lönekuvertet och det är inte rimligt.

– Polisen har många polisanställda som ställer upp för verksamheten och det måste löna sig, annars slutar man eller tappar engagemanget. De kommer aldrig få nya poliser till en rörig organisation som inte kan betala sina anställda och då är vi i knipa.

– En stor bov i röran är omorganisationen som var ett luftslott från början till slut. De konstruerade en modell som det inte fanns personal till, och sedan började man panikrycka människor till olika poster. En sommar fick nya poliser jobba i arresten i stället för att jobba ute där de verkligen behövs.

– Och vi har fortfarande massor med vakanser och dålig arbetsmiljö på många ställen. Bara en detalj som att de som arbetar i arresten inte har arbetsskor utan måste kliva runt i spyor och piss i sina privata skor och dessutom saknar de sticksäkra handskar. Vi måste få struktur och någon som tänker långsiktigt och realistiskt.

Vad säger du om att regionpolischefen Annika Stenberg fick gå?

– Jag antar att många ville ha en syndabock men det var fler som borde ha gått i så fall. Jag tyckte hon var helt okej men hon fick en helt omöjlig uppgift: att få ett luftslott att fungera. Nu gäller det att fokusera på de positiva krafterna och jobba framåt. Jag hoppas att det blir en nytändning och allt vänds till det bättre, och att den nya polischefen involverar de fackliga organisationerna i besluten på ett tidigt stadium.

– Det finns ingen quick fix – det som behövs är kontinuitet och folk som stannar på sina poster och lär känna allmänheten. Lönerna, förutsättningarna och arbetsmiljön måste höjas och vakanserna besättas!

Men David trivs, eller som han uttrycker det:

– Jag träffar människor, det är action och jag får se verklighetens hemska groteska baksida och vara med och hjälpa och påverka människor.