I skuggan av Almedalen

Solen skiner mestadels över Almedalsveckan – veckan då politiker, journalister, lobbyister, företagare, intresseorganisationer och dessvärre även en och annan nynazist tar över Visby. Plötsligt ska 25 000 personer extra trängas innanför ringmuren.

Men samtidigt som politikens egen vattenfestival pågår flyter det riktiga livet på vid sidan av. Konsumkassan ska bemannas, bussen köras och posten bäras ut. Det senare görs med utgångspunkt i postterminalen strax norr om ringmuren.

Terminalen i Visby har alla typer av postal verksamhet. Brevbärning, företagscenter och åkeriverksamhet, något som är ganska ovanligt.

– Vid årsskiftet slog man ju ihop Posten meddelande och Poståkeriet till Post Nord. Men här la man ner åkeriet redan 1997 men vi behöll lastbilsverksamheten ändå. Det är bra, för vi har till exempel en gemensam klubb, säger Dan Blomgren, klubbordförande på Gotland.

Posten till Gotland kommer antingen med flyg eller färja. Flyget för de vanliga breven medan paket och annan skrymmande post får ta båten. Anna Höglund var ute på flygplatsen i morse och tog emot.

– Jag åker ut med åkerikillarna och lastar posten som kommer med flyget. Sedan åker vi tillbaka hit och sorterar värdeposten som ska ut till olika ombud. Förhoppningsvis ska det vara klart vid åtta för då hinner vi ta en liten rast innan företagscentret öppnar halv nio.

Då arbetar hon där några timmar innan hon på eftermiddagen ger sig ut för postutdelning. Hon är en av dem som arbetsroterar på terminalen, något hon trivs med.

– Det kanske inte passar alla, men jag gillar det. Det blir mer omväxlande.

Dan Blomgren visar oss runt och berättar om verksamheten. Vid en sorteringsstation står lantbrevbärarna och lägger post i rätt fack.

– Vi sorterar först på socknar för lantbrevbärningen och postnummer för stan. När det är klart går man till sin sorteringsslinga och ”kammar upp posten”, alltså lägger i rätt fack, ett för varje adress, säger lantbrevbäraren Lina Paulsson.

– Sen är det bara ut och köra.

Hon trivs bra på jobbet även om det har förändrats ganska mycket. Förr, när de skötte pengar som pensionsutbetalningar och liknande, var det mer socialt.

– Då visste man att kaffet var nybryggt och sju sorters kakor framdukade när man kom. Många äldre är ensamma, så de uppskattade ju våra besök när vi kom med pengar och hjälpte dem att betala räkningarna.

Men det finns sociala delar kvar av jobbet. Hon får fortfarande träffa ganska många kunder, speciellt på den runda hon kör just nu.

– Det är väldigt mycket företag, så då är det nästan alltid någon där när man kommer. När det är privatpersoner är de oftast inte hemma. Då får man lägga en avi i brevlådan så får de hämta paketet dagen efter i stället.

På lastkajen står Simon Johansson och lyfter in post i sin bil. Han är postchaufför och har jobbat till och från i sju år.

– Jag hoppas på fast jobb till hösten för då är det två som går i pension.

Han har, som han säger själv, varit runt en del och bland annat jobbat som snickare, svarvare och budbilschaufför.

– Men jag trivs bäst här. Det är ett skitkul jobb. Man träffar mycket kunder så det är väldigt socialt. Det som är mindre bra är att vi börjar så tidigt. Tre dagar i veckan börjar jag fem, så väckarklockan står på tio över fyra och det är väldigt tidigt. Speciellt nu under fotbolls-VM, när man sitter uppe och kollar på matcherna.

Till och med kaoset under Almedalsveckan ser han som något positivt, även om det innebär stora problem med framkomligheten i Visby.

– Jag tycker att det är roligt att köra i stan den här veckan, det gäller bara att ha lite tålamod.

En som inte ser med riktigt lika blida ögon på det politiska tivolit är Östen Johansson. På frågan hur länge han jobbat på posten säger han först 35 år. När så kollegan bredvid säger att han själv jobbat i 39 år och att Östen jobbade där när han började ändrar han sig. Kanske är det 40 år.

Han delar i alla fall ut post inne i Visby och tycker att Almedalsveckan är galenskap.

– Det är helt galet, helt galet. Det är högar av människor överallt, fullständigt kaos. Ska du förbi Donners plats så går det knappt. Det verkar som de tror att de köpt hela Visby.

Han får medhåll av Dan Blomgren.

– I går såg jag en slambil som försökte komma fram. Folk bara stirrade på honom som att de tänkte att: kan du inte slamsuga avloppen någon annan gång. De har ingen förståelse för att man måste göra sitt jobb.

Östen Johansson har som sagt jobbat länge på posten, så länge att han inte riktigt minns när han började. Och han har sett stora förändringar.

– Det läggs ju på mer hela tiden. Pressen blir större, men så är det ju i hela samhället För 15–20 år sedan delade vi bara ut en tredjedel av det här, säger han och gör en svepande gest över kamningsfacken.

– Då var vi fyra fem brevbärare i innerstan, nu är vi två, ibland två och en halv.

Även om pressen har ökat och utdelningsområdena blivit större, precis som överallt annars, hinner man nästan alltid med sina rundor.

– Det har ju blivit mycket tajtare men det är nästan aldrig det blir några kvarligg. De gånger det blir det beror det på yttre faktorer som att båten är försenad eller så, säger Dan Blomgren innan han måste tacka för sig för att återgå till att kamma post.

– Ja, annars kommer jag inte hinna med min slinga idag.

Och eftersom Sekotidningen inte vill vara en av de yttre faktorer som påverkar postutdelningen negativt ger vi oss ut i Almedalsvimlet igen. Nu med ett lättare regn som faller över politikens cirkusartister.