Historiskt när egna förhandlarna löste gisslandramat på Hällby

Det var vid lunchtid den 21 juli 2021 som gisslandramat inleddes på Hällbyanstalten i Eskilstuna. Två anställda togs som gisslan av två morddömda intagna, och det dröjde nio timmar innan båda hade släppts.

Senast intagna tog gisslan var 2004. Även det på Hällby. Då skötte polisen förhandlingen i huvudsak.

Även i somras hade polisen kunnat ta över när de anlände till anstalten efter att larmet gått. Det är rutin under pågående brott. Kriminalvårdens egna förhandlare skötte dock jobbet så bra att polisen avstod.

Nya rutiner efter rymningar

2004 var ett tufft år för hela rättsväsendet. Flera rymningar, gisslansituationer och fritagningar ledde till nya rutiner, högre säkerhet på anstalterna och så småningom till att kriminalvården byggde upp en egen förhandlingsorganisation, särskilt anpassad till egna behov med polisen som förebild.

Förhandlare behövs både i vardagliga situationer och vid svåra händelser. Särskilt viktigt är att de som förhandlar känner de intagna.

LÄS OCKSÅ Seko på Hällby: ”Våra övningar har haft effekt”

En slutsats från 2004 var att en gisslansituation sker så snabbt att anstalten eller häktet själva måste kunna hantera situationen till att börja med.

En annan viktig lärdom var att inte låta gisslantagare lämna anstalten. I stället ska läget frysas. Något som sommarens gisslantagare av allt att döma inte kände till, men som de upptäckte på plats. Så sent som någon timme innan allt var över återkom de till förhandlarna och frågade om det verkligen var sant att de inte skulle släppas ut.

Förhandlarna svarade: ni kommer inte ut härifrån. Till sist sjönk informationen in och kanske påverkade det beslutet att släppa gisslan.

När kriminalvårdarna kallades in som förhandlare den 21 juli 2021 var klockan strax efter 12. Det var första gången det inte var övning och de skulle göra jobbet själva, ta den första kontakten och börja bygga en förtroendefull relation till gisslantagarna.

I vaktrummet fanns de båda intagna och två kriminalvårdare. De senare hade, under hot, tvingats lägga sig ner på golvet. Dörrarna till vaktrummet var stängda inifrån. 

I en intervju strax efter händelsen berättade en av gisslan, Elin, hur hon först var rädd och sedan slappnade av. Efteråt ville hon återgå i arbete så snart som möjligt och gjorde det också.

I dag har hon inga speciella tankar om händelsen.

Jag har fått en otrolig stöttning från alla på anstalten, jag har världens finaste kollegor

– Allt slutade väl och det tyder på att alla inblandade agerade på rätt sätt. Jag har fått en otrolig stöttning från alla på anstalten, jag har världens finaste kollegor, säger hon.

Sekotidningen har sökt de båda förhandlarna för en intervju men de har avböjt att medverka i tidningen. Därför vet vi inte hur de kände den där julidagen när ”övning blev verklighet”.

Trodde att det var en övning

Det vi vet genom andra källor är att anstaltens larmstyrka först trodde att det även den här gången var en övning. Och att de inte visste att det var personal med inne i vaktrummet där de intagna stängt in sig.

Larmstyrkan gick in i vaktrummet, men fick snabbt backa ut igen. Larmet som gick ut från bevakningscentralen var inte tillräckligt tydligt och för det får Hällbyanstalten kritik från Kriminalvårdens egna utredare.

Däremot är det fastställt att vakthavande befäl var tydlig när han kontaktade polisen med orden: ”skicka allt ni har! ”

Förhandlingen gick bra. Ingen kom till fysisk skada trots att förhållandena inte var de bästa. De båda kriminalvårdarna som förhandlade tvingades prata med gisslantagarna genom en stängd dörr, de kunde bara hjälpligt se vad som hände genom vaktrummets glasruta.

Ett misstag att stänga av elen

När elen stängdes av, som sker regelmässigt i en sådan situation, försvårades läget ytterligare. Förhandlarna såg ännu sämre och till sist så dåligt att Kriminalvårdens egna utredare anser att det inte längre bör vara regel att elen stängs av.

”Det kan försvåra för de egna medarbetarna”, konstaterar utredarna. 

Först vid 19-tiden på kvällen, efter sju timmar, ordnade polisen en telefon så att förhandlare och gisslan-tagare kunde prata med varandra i normal samtalston.

Efter att ha börjat ställa krav på helikopter och pengar, och snabbt fått veta att de aldrig skulle få lämna anstalten gick diskussionen över till mat i stället.

Hur det gick till går inte att fastställa, enligt de utredningar som gjorts. Möjligen nämnde en av förhandlarna något om mat och dryck. Det slutade med att Kriminalvården sade ja till ett önskemål om pizza till gisslantagarna och till alla intagna på den aktuella avdelningen.

Pizza i utbyte mot frisläppande

Det uppstod helt enkelt en situation där förhandlingsprincipen ”något för något” kunde tillämpas i praktiken.

Överenskommelsen blev att när hälften av pizzorna delats ut skulle en av gisslan släppas. Så blev det också.

Den manliga kriminalvårdaren kom ut efter sju timmar. För att den kvinnliga kollegan skulle släppas fick förhandlarna till sist ”hota” med att polisen skulle ta över förhandlingen.

Att mat kom upp under förhandlingen kanske inte är så konstigt. Det har kommit fram senare att en av gisslantagarna skrivit ett brev med kritik mot villkoren på anstalten. Bland annat klagar han på dålig mat och att det finns för lite att köpa i kiosken. Något andra anstalter också kritiserats för. Bland annat i en strejk under hösten 2021 på Tidaholm.

Missnöje med maten kan vara en förklaring till det missnöje som utredarna tror kan ligga bakom händelsen.

Generellt brukar Kriminalvårdens förhandlare rådas att inte erbjuda mat, men det är inte förbjudet. Förhandlarna ska samla information men det är staben som fattar beslut.

– Förhandlarna kan ibland behöva agera snabbt utifrån den information som ges, säger Jonas Lexell, som är ansvarig för Kriminalvårdens utbildning och metodutveckling på säkerhetsavdelningens enhet för individsäkerhet.

Han lyfter fram en annan aspekt på mat och det är huruvida förhandlarna själva ska få mat och dryck. Särskilt om en förhandling pågår över lång tid.

– I utbildningssammanhang brukar vi prata om att det kan vara bra att ha tillgång till något att äta, eller dricka. Till exempel stoppa en bar i benfickan under sitt arbetspass, säger Jonas Lexell.

När utredarna skriver att motivet troligen är missnöje avses inte maten i första hand utan att Hällby håller hårdare på regler än motsvarande anstalter och att personalen inte lyssnar på de intagna. Enligt utredarna uppfattar anställda klagomål från intagna som ”kalsongfrågor”, det vill säga oviktiga, triviala. Något personalen får kritik för.

Viktigt bemöta frustration

Budskapet är att om frustration inte bemöts kan det bli farligt. Personal måste ha förståelse för de intagnas perspektiv. Samtidigt poängterar utredningen att villkoren bör bli mer lika på landets anstalter.

Om det betyder att fler ska vara lika tuffa som Hällby tar utredningen inte ställning till. De föreslår dock en översyn av klass 1-anstalternas verksamhet för att se om de till exempel tolkar centrala regler olika och om de i så fall bör bli mer lika.

I tingsrättens dom framkommer att de intagna planerat att ta gisslan under en tid och tillverkat vapen av bland annat rakhyvlar, men att de inte hade någon idé om hur de skulle gå vidare efter att de ställt sina krav på en helikopter och pengar.

Jonas Lexell säger att gisslantagande inom Kriminalvården i Sverige sällan är av rationell karaktär utan mer ”det blir som det blir.”

Så var det även i somras.

– Ett undantag från ”det blir som det blir” är händelsen på Hall 2004, där intagna utnyttjade personal och fick in pistol på anstalten plus en flyktbil utanför. Det var planerat, säger Jonas Lexell.

– I Mariefred samma år fick man med sig gisslan ut från anstalten, ”blev mobil”, vilket är väldigt farligt, ett mardrömsscenario, något man måste undvika, säger han.

Sedan 2007 utbildar Kriminalvården egna förhandlare. En utbildning som Jonas Lexell ansvarar för. Det finns 200 förhandlare som är vanliga kriminalvårdare och varje klass 1-anstalt, som Hällby, har egna. Chefer får inte förhandla. Förhandlarna används vid svåra händelser som upplopp och gisslantagande, samt i vardagen.

– Det kan vara vid ordningsstörningar, när psykiskt sjuka intagna hotar personal, vid suicidrisk eller när intagna drabbas av paranoia, säger Jonas Lexell. 

Då är det ofta en situation som den ordinarie personalen inte räcker till för. Det finns risk för våld ”när smockan hänger i luften”, berättar han.

Bra att det drar ut på tiden

Hur ofta detta händer är oklart. Det finns ingen rapportering om alla tillfällen när förhandlare är på plats. Ibland är de med som stöd om det skulle behövas. De kallas in för att de anses vara extra duktiga med klienterna.

För kriminalvårdare som inte är förhandlingsutbildade är det också viktigt att veta hur de ska agera om de råkar ut för en gisslantagning. De får lära sig att det är bra för gisslan om situationen drar ut på tiden. Då pågår förhandlingar utanför. Jonas Lexell säger att det är bra att fördröja situationen så att andra kan formera sig. Såsom insatsstyrkor, polis, ambulans och liknande.

– Det är icke-händelserna som är bäst.

Gisslan ska förbereda sig på ett långt förlopp. Och att inte själv gå in i någon förhandling.

De båda intagna dömdes i tingsrätten för gisslantagningen till fängelse i ytterligare sju år. Domen är överklagad.