Ett av Kanadas kriminalvårdsfackförbund, Nupge, National union of public and general employees, har samlat förtroendevalda ett par dagar i Ottawa för att diskutera fackliga frågor och heta politiska ämnen som privatiseringar, nedskärningar och ökade inkomstklyftor.

Nupge är en federation av fackföreningar för offentliganställda i Kanadas provinser och organiserar 350 yrkesgrupper, bland annat inom kriminalvården.

– Kanada är ett av världens rikaste länder och samtidigt det land där klyftorna ökar snabbast. De allra rikaste har blivit oerhört mycket rikare, våra medlemmar är glada om de fått några dollar mer i plånboken, säger Larry Brown, kassör i Nupges, och ekonomisk talesperson, i sitt inledningstal.

Han fortsätter med att kritisera den konservativa regeringen för att den påstår att Kanada inte har råd med någonting. Samtidigt som skatter sänks.

– Vi är fyra gånger rikare i dag än för 30 år sedan, ändå har vi tydligen inte råd med sjukvård, eller tillräckligt med personal i kriminalvården, säger han.

Frågan om hur det egentligen ser ut i de svenska fängelserna kommer upp i en paus och lite senare, när jag får se  se bilderna, får jag klart för mig att i alla fall en stämmer överens med verkligheten.

Jag medger att det mycket väl kan finnas en stol och ett skrivbord i cellen/rummet, liksom lakan i sängen och gardiner i fönstret.

På kanadensiska häkten och förvar är situationen helt annorlunda, får jag senare klart för mig vid ett besök. Där kan intagna vara inlästa tillsammans i sovsalar med uppemot 20 personer, eller tvingas samsas tre fyra personer i celler utformade för två. Två britsar och madrasser på golvet kan vara den enda inredningen.

En inte helt lätt miljö att arbeta eller leva i.

Kanske inte så konstigt att kriminalvårdarna reagerar när de ser överdrivna bilder som ska föreställa celler i fängelser och häkten i Sverige.

Samtidigt som förhållandena för personal och intagna är tuffa och sannolikt har blivit allt mer ansträngda har Kanada länge varit ett föregångsland när det gäller att utveckla behandlingsprogram för intagna.

Under 1990-talet utformade forskare vid  kriminalvårdsmyndigheten CSC, Correctional service of Canada, flera program som spridits över världen, bland annat till Sverige där de är väl etablerade sedan många år. Det handlar bland annat om behandling av drogmissbruk, aggressionsproblem och sexuella störningar.

Men i takt med att regeringen sänkt skatter och dragit ner på offentliga utgifter, med hänvisning till krisen 2008, har den tidigare politiken för en mer human kriminalvård vänts till sin motsats.

Sedan några år tillbaka satsar Kanada på hårdare tag med bland annat fängelsestraff som inte kan leda till villkorlig frigivning och det erbjuds inte längre lika stora möjligheter till behandling i kriminalvården.

Resurserna minskar, straffskalorna skärps, personalen går på knäna och antalet intagna ökar. Trots att brottsligheten i landet sjunker.

Forskarna fortsätter visserligen sitt arbete, men får inte, enligt uppgift till Sekotidningen, sprida sina resultat till fängelser eller offentligheten. En ”censur” som även uppmärksammats i en artikel i New York Times tidigare i år.

Bland fackligt förtroendevalda i Nupge och dess medlemsförbund är upprördheten stor över neddragningar och försämringar.

Både kriminalvårdare och frivårdsinspektörer känner dagligen av personalbristen och minskade behandlingsmöjligheter.

Mitt i tider av svår personalbrist har dock en ny arbetsmetod lanserats, kallad Stics, Strategic training initiative in community service. Den sprids över landet och politikerna hoppas att den ska ge stora besparingar genom att minska återfallsrisken.

Även den svenska Kriminalvården har inlett ett försök med Stics, vars syfte är att träna personalen i ett nytt arbetssätt. Inspektörerna ska identifiera vilka som har högst risk att begå nya brott och ge dem kognitiv beteendeterapi.

Hög risk har klienter med drogmissbruk och ”fel” attityd till brott och arbete, bland annat.

DSC03373

– Första steget är att förändra personalens beteende så att de verkligen arbetar med högriskklienterna och inga andra, säger Stics upphovsman, James Bonta, när vi träffas för en kort intervju på departementet för public safetys kontor i Ottawa.

Han är forskningschef och mycket aktiv i spridandet av Stics.

Okej, säger frivårdsinspektörerna på Nupges konferens. Tanken är god.

– Problemet är att vi dels redan arbetar så, dels inte kan sitta en till två timmar med en klient, när det bara finns utrymme för 15 minuter, säger Judy Fox-Mcguire, som är ordförande i en lokal facklig avdelning i norra British Columbia och frivårdsinspektör.

Hon och kollegerna i andra provinser efterlyser mer resurser för att kunna genomföra Stics.

–De pengar som satsas borde gå till mer personal, säger Sheila Veller, även hon inspektör och ordförande i en lokalavdelning i Vancouver.

DSC03385

Glenna Caldwell, arbetar med ungdomar i Ontario och berörs inte personligen, men som facklig företrädare  efterlyser hon mer samarbete med facket när nya metoder införs.

– Det här projektet, som är på väg till Ontario, har inte skett i dialog med facket, säger hon.

Judy Fox-Mcguire är även skeptisk till den forskning som ligger till grund för Stics. Hon efterlyser en oberoende utvärdering av modellen och blir glad när hon får veta att det är så det är tänkt i Sverige.

Det välkomnar även James Bonta, som själv kan se en brist i att det hittills är han själv som stått för alla resultat.

– Det är bra, annars kan alla tro att jag ”fixat” det, säger han.

Att politikerna letar efter snabba resultat och minskade kostnader kanske inte är konstigt. Men de fackliga företrädarna på konferens i Ottawa konstaterar torrt att de nedskärningar som görs i offentlig sektor riskerar att öka de sociala problemen. Och därmed risken att nya brott begås.