Här vårdas minnet av Zorn

– Det här är bättre än konsten för mig. Den är så fantastiskt vacker, säger Tommy Tomlén och klappar på den tjärbrända dörren till Sveriges äldsta timmerhus.

– Men jag gillar verkligen tavlorna också, skyndar han sig att tillägga.

Huset är ett så kallat eldhus, ett äldre boningshus utan skorsten men med röklucka, och man har kommit fram till att timret till huset avverkades vårvintern år 1237 (fråga mig inte hur).

Det är ett av ett fyrtiotal timrade hus i Zorns gammelgård i utkanten av Mora. Anders Zorn var inte bara en av Sveriges mest berömda konstnärer, han var även en hängiven samlare av konst och hantverk men även äldre timrade hus. Gammelgården är numera en del av Zornmuseet tillsammans med konstsamlingen, bostadshuset Zorngården, vildmarksateljén Gopsmor och Textilkammaren.

– Folk brukar fråga vad jag gör på vintern när vi inte har så många besökare. ”Har du kåk”, brukar jag fråga dem. ”Ja”, svarar de, varpå jag säger att då vet du hur mycket det är att göra när man har en kåk? ”Ja”, blir svaret igen. Och då säger jag: ”Jag har över 40 stycken”, säger Tommy Tomlén. Han är museitekniker (vaktmästare) på Zornmuseet och pysslar med allt från att lägga bladguld till att fälla timmer.

– En gång byggde jag en båt till en utställning, och vid ett annat tillfälle byggde jag en skog där kläder hängde inuti träden, så nog är det omväxlande.

Han har jobbat här sedan 1991 då han tog över jobbet från kollegan Annika Lindgrens far. Annika Lindgren själv har mer eller mindre ärvt jobbet på Zornmuseet. Både hennes far och faster har jobbat där och hon har till och med bott inne på museiområdet i ett stort gult hus.

– Jag började som vaktmästare 2004, men då hade jag sommarjobbat i många år innan det. Sedan tyckte Johan (museichefen Johan Cederlund) att jag skulle bli trädgårdsmästare i stället, eftersom jag är så intresserad av det.

Men även om Annika Lindgren har titeln trädgårdsmästare hjälper hon till med allt möjligt, precis som alla åtta fast anställda på museet. Stå i receptionen och butiken, städa och hänga tavlor.

– Just nu håller jag på att inventera en samling italienska etsningar som visade sig sakna inventarienummer. Då går jag igenom dem en och en och skriver in titel, nummer och årtal och så mäter jag upp dem, säger hon.

Just i november december kanske trädgårdsarbetet inte tar så där extremt mycket tid. Men på sommarhalvåret är det desto mer. Allt från gräsklippning till nyplantering av växter.

– Vi försöker ju hålla det i ursprungligt skick. Så jag har gått igenom bokföringen som Emma (Zorn, Anders fru) sparade. Där kan man se vilka fröer och plantor hon köpte in och så försöker vi hålla oss till dem.

Emma Zorn hade också köpt in bin, som man sedan hade kvar länge. Men så blev bina plötsligt ilskna.

– Man kunde inte sätta spaden i marken utan att de var på en, berättar Tommy Tomlén.

Man gjorde sig då av med bina.

– Men så tog vi upp det igen med nya chefen. Och nu har vi skaffat nya, snälla bin. Vi hade två bra argument. Dels gör de ju honung som vi kan sälja i museishoppen och så är de väldigt bra för växterna i trädgården, säger Annika Lindgren.

Håkan Knutsby är arkivarie. Även han har kommit via sommarjobbssvängen. Tidigare jobbade han inom industrin men i samband med att han blev sjuk i ms förlorade han jobbet. Då fick han fast anställning på Zornmuseet med hjälp av lönebidrag.

– Det här jobbet passar otroligt bra för mig med min sjukdomsbild, säger han.

I hans tjänst ingår att ta hand om e-posten och butikens webbhandel, till exempel. Men han har också arkiverat Zorns korrespondens.

– Vi har 14 400 brev som Zorn och hans vänner skrivit till varandra. Ibland kan det dyka upp något nytt brev som hittats i ett dödsbo eller så. Eller så läggs brev ut till försäljning på Tradera. Om det är något intressant, som ett flera sidor långt brev som Zorn skrivit från Afrika till sin mamma, kan det hända att vi är med och bjuder. Sådana brev kan kosta 4 000–5 000 kronor, säger Håkan Knutsby.

Han har läst igenom alla brev och katalogiserat dem. Men frågan vad han ska göra nu när alla brev är lästa är lätt att besvara.

– Då läser jag dem en gång till – fast noggrannare.

Alla tre pratar de om Emma och Anders, makarna Zorn alltså, med mycket värme och stor respekt. Men, till deras stora förtret, för den breda allmänheten är det snarare Gunnar Hellströms film ”Zorn” från 1994 som har präglat bilden av konstnären, och då som en drinkare och kvinnokarl.

– De var inte ens här, ingen research, ingenting. Men det var ju bra för museet för besöken ökade efter filmen. Alla ville komma hit och se på plats var snusket skett. Men om det vore som de hävdade i filmen, att han skulle haft en massa barn ute på byn, hur kommer det sig då att ingen av dem kommit och gjort anspråk på arvet? frågar sig Tommy Tomlén.

Och det är ett ansenligt arv. Zornsamlingarna är det officiella namnet på makarna Zorns donation till svenska staten. Donationen från 1942 omfattar mer än 60 byggnader och närmare 20 000 föremål. I donationen ingick också ett större kapital som förvaltas av Uppsala universitet under namnet Zornfonden.

Museet är statligt men lever nästan uteslutande på egna intäkter och avkastningen från Zornfonden. De anställda på museet är just hemkomna från USA där de varit med vid öppnandet av en Zornutställning i San Francisco.

– Vi var där en vecka och det var väldigt roligt. Dels att se deras museum och hur de arbetar, men också de typiska turistgrejerna – Fisherman’s wharf, kurvigaste vägen, brantaste backen och så där, säger Annika Lindgren.

– Det var på USA:s fjärde största museum, så det var lite större än det här, tillägger Håkan Knutsby.

Men det var inte första gången de anställda åkte på utlandsresa. För två år sedan åkte man till Spanien för en tripp i Zorns fotspår.

– Vi flög till Madrid och åkte sedan runt en del, till Sevilla, Alhambra och Cadiz till exempel. Vi utgick bland annat från foton Zorn tagit och letade rätt på motivet för att se det i verkligheten, säger Håkan Knutsby.

– Ja, och så hann vi med att äta tapas på kvällarna också. Men vardagen här på museet är inte alls så glamorös, skyndar sig Tommy att tillägga.