Glädjen efter strejken har grumlats

En dryg månad efter strejken är glädjen över avtalet ändå fortfarande stor. Segern är fortfarande en seger, den gav rejäla löneökningar till branschens timanställda, tryggare jobb och kraftigt minskade uppsägningar på Veolia Öresundståg.
Strejken ökade också sammanhållning och självkänsla hos personalen.

Men segeryran solkas något av att Veolia, vars villkor drog igång konflikten, inte vill tillämpa det avtal som de själva skrivit under.
Istället har företaget valt att motsätta sig snart sagt varje punkt:
* De timanställda har fått vänta på sina löneökningar. Påslaget kommer tidigast i augusti.
* Begränsningen av andelen timanställda och deltidare till 5 procent anser Veolia bara omfattar Öresundståg, trots att det i avtalet uttryckligen står Veolia. Det gäller även arvodistrådet, som ska bevaka anställningsformerna.
* Tidpunkten för när avtalet ska börja gälla. Veolia vill vänta till tidtabellsskiftet. Seko anser att avtalet gäller från den dag det undertecknades.

– Det har varit en jobbig tid efter strejken. Veolia tvistar om allt och kan inte hålla avtal, säger Jens Kvist Christensen, ordförande
för Sekos klubb på Veolia Öresundståg, när vi ses på Sekos klubbexpedition i Malmö i slutet av juli.
Han vill samverka, tror på kollektivavtalet som grund för ett bra samarbete, men tycker att motståndet från arbetsgivaren hittills
varit osedvanligt stort. Han tycker att det är särskilt märkligt att Veolia tolkar avtalet som att det enbart gäller Öresundståg.

Avtalets bilaga 2, som gäller de lokala förhållandena, rubriceras ”Överenskommelse om tågtrafik bedriven av Veolia” vilket Seko
anser betyder just det.
Linda Walmeus är driftchef och t f affärschef på Öresundståg. Hon verkar uppriktigt förvånad över att det faktiskt står Veolia i
rubriken. Hon tittar en gång till i sina papper när vi sitter i hennes tjänsterum i Veolias lokaler på Stormgatan i Malmö.
– Det är inte schysst av Seko att göra den här tolkningen. Vi vet ju alla var vi haft diskussionen om timanställda och deltider, säger hon.
För Jens Kvist Christensen är motsatsen lika självklar.
– Vi ser det som en helhet, problemen är gemensamma för alla delar av företaget, säger han.
Veolia vill dessutom att den lokala överenskommelsen på Öresundståg ska träda i kraft först vid tidtabellsskiftet och övergången till ett nytt trafikavtal i december.
En ordning som Seko inte kan acceptera.

-Vi är redo att räkna på andelen timanställda och deltidare omedelbart. Det är ju tanken med avtalet, säger Jens Kvist Christensen. Den nya överenskommelsen går rakt in i det gällande kollektivavtalet för perioden 2013–16.
Linda Walmeus håller inte med.
– Allt började när vi lade vårt varsel om uppsägningar i början av mars, varsel som hängde samman med det nya trafikavtalet.
Det är det vi hela tiden utgår ifrån.

Varslet i mars omfattade 252 anställda, varav 160 skulle erbjudas återanställning på olika grader av deltid. Strejken ledde dock till att antalet uppsägningar minskade till 95, varav 22 återanställs på 75 procent.
I praktiken blir det ännu färre eftersom ett 20-tal sagt upp sig och andra ska ta tjänstledigt.
95 personer är färre än 252, men innebär ändå att färre ska klara den verksamhet som redan i dag är underbemannad. Varken personal eller fack förstår hur det ska fungera. Under sommaren har personal lånats in från Krösatåg, personer som just sagts upp
blir tillfrågade om att arbeta övertid, fler tåg än tidigare har gått utan tågvärd i sommar. Seko har lagt skyddsstopp på ensamarbete.
Hur går det ihop, Linda Walmeus?
– Uppsägningarna träder i kraft i och med det nya trafikavtalet. Det är inte dagens trafik, säger hon. Huvudmännen vill kunna öka och dra ner trafik med kort varsel.

Veolia vann den senaste upphandlingen av trafiken så sent som i december förra året – med lägsta pris. Ett pris som, enligt företaget, tvingar fram uppsägningar. Med politikernas
och Öresundstågs goda minne.

Men ni har själva satt priset?
– Ja, visst, säger hon. Vi har varit väl medvetna om vad det innebär.
Blir det fler uppsägningar längre fram?
– Nej, det tror jag inte, botten kan vara nådd.

Att botten är nådd i företaget redan nu verkar vara en allmän uppfattning bland de anställda. Många som Sekotidningen talar
med tycker att det är obegripligt att personal kan sägas upp, och de kritiserar företagets sätt att säga upp personal med inlånade
chefer och illa förberedda samtal. Stämningen är usel, säger de flesta.
Tyvärr är det få som vågar kritisera sin arbetsgivare,
eller ens ge en kommentar, med namn och bild. De flesta talar om rädsla för någon typ av repressalier om de berättar om oro och dålig stämning.

När Linda Walmeus får möjlighet att kommentera rädslan blir den begriplig. Trots att hon får veta att det i stort sett alltid är journalister som söker upp intervjupersoner och inte tvärtom, säger hon att ”de som väljer att gå till media kan ju säga något annat än att de mår dåligt, det finns alltid något positivt
att säga”.

Rickard Lövgren och Fazundo Bianco är två tågvärdar som trotsar rädslan. På frågan om det var värt att strejka svarar de
utan tvekan ja.
– Veolias plan var att sparka alla och återanställa en del på deltid eller timme. Det sprack. Det blev betydligt färre som får sluta
än de tänkte sig, säger Rickard.

Rickard Lövgren trodde att strejken skulle dra allt till sin spets, att arbetsgivaren skulle ändra inställning till personalen, visa mer
förtroende och tillit.
– Så blev det inte, allt är som förut, säger han.
Fazundo Bianco håller med. Inget har ändrats i relationen till företaget, säger han.
– Uppsägningarna tar kraften ur alla. Hela branschen är förresten i gungning. Alla nivåer måste tänka om.