Daniel Hansen, ledamot av Seko Postens styrelse Bild: Stefan Lindblom

Vi träffas på brevterminalen där han började som 19-åring. Här har han varit allt från terminalarbetare till arbetsledare, tills han blev facklig för sju år sedan och heltidsfacklig de senaste fyra åren.

Idag är han 35 och det är tre år sedan han åkte dit för sitt drogmissbruk. Han lurade sin omgivning i massor med år, även om det första ryktet om hans missbruk dök upp när han var 21 år, men då slog han ifrån sig.

– Jag gick till anfall när chefen kallade in mig och sa: ”är det här tacken för att jag jobbar så mycket och ställer upp för alla” och de gick på det och testade mig inte, berättar han.

Daniel kunde fortsätta sitt missbruk som inleddes när han var 16 år. Från början var det på helger men blev snabbt oftare och sista åren var det dagligen.

– Vi var ett kompisgäng som lyssnade på drogromantisk musik och ville väl vara som våra idoler, så vi bestämde oss för att testa amfetamin, kokain och ecstasy. Amfetaminet blev slutligen min huvuddrog även om jag i perioder tog mycket ecstasy och kokain också.

Drack du också?

– I unga år ja. Daniel skrattar till och säger att det senare bara var för syns skull – för att verka ”normal”. Han har aldrig gillat känslan av fylla i jämförelse med uppåtdroger.

– Man känner sig som en kung, superkänslig i hela kroppen och man kan tänka kristallklart … i alla fall i början. I början kunde jag hålla tusen bollar i luften, men på slutet kunde jag knappt hålla i en.

Missbruket ökade och Daniel var i princip alltid påtänd.

– Jag tog droger på jobbet för att klara av arbetsdagen och eftersom jag hade hyfsat fria arbetstider kunde jag stanna hemma ett par timmar om jag var för påtänd och istället jobba långt in på kvällarna. Det var hela tiden en balansgång för att se till att man hade en lagom dos i kroppen.

Syntes det inte på dig?

– Nja, jag har alltid varit en intensiv person så det där övermaniska kunde ju bara ha varit min personlighet, och jag har bruna ögon och då ser du inte pupillerna lika klart.

Visst måste folk ha misstänkt, men jag tror faktiskt de flesta blev rejält överraskade när det uppdagades.

Daniel hade semester i fem veckor – men arbetsgivaren trodde det var fyra och såg sin chans att konfrontera Daniel för hans frånvaro eftersom det igen hade börjat gå rykten om hans missbruk. När han kom tillbaka blev han uppkallad till ett möte.

Anade du oråd?

– Nej, faktiskt inte. Jag gick upp dit och möttes av två HR-chefer och min dåvarande ordförande som konfronterade mig. Jag gjorde om samma trick som förra gången men den här gången gick de inte på det.

– Och plötsligt hörde jag mig själv säga: ”Ni behöver inte ta något drogtest – jag har gått på tunga droger i 16 år. Skicka mig på rehab.” Det var en otrolig skam och samtidigt en enorm befrielse. Det här var ju dessutom människor som jag dagligen hade kontakt med i mitt fackliga arbete.

HR-chefen hämtade honom nästa dag och körde honom till ett rehab inriktad på människor i arbetslivet och där var han på dagtid i tre månader. Gick igenom tolvstegprogrammet och gick i terapi.

– Kvällen före gick jag hem till mamma och pappa och sa som det var. De har alltid varit otroligt kärleksfulla och ställde upp till hundra procent. Klart de hade varit oroliga, pappa brukade dyka upp oanmäld i min lägenhet, men han hittade aldrig några bevis.

– Det såg ut som en knarkarkvart på slutet, säger Daniel och skrattar till: och det var det ju också. Man fick vada över oöppnad post, jag städade aldrig, och köket var belamrat med disk. Jag orkade inte sköta något annat än jobbet och drogen. Och jobbet var min sista bastion – utan det skulle jag falla som en sten, det visste jag. Jag hade börjat blir asocial, rädd för folkmassor och klarade inte ens av att åka buss.

daniel1

När Daniel var klar med sin behandling började han jobba igen men han bodde hos sina föräldrar i drygt ett halvår eftersom ensamheten i lägenheten var för jobbig.

– Klart det var tufft. Kroppen var van vid drogerna, och jag fick ångest och var otroligt rastlös. Det enda som hjälpte mot ångesten var att gå ut och gå, och pappa gick runda efter runda med mig. Jag minns så väl dagen före julafton – då hade vi redan varit ute tre gånger när han hittade mig vankade fram och tillbaka på parkettgolvet och frågade ”är det dags igen?”, och så gick vi ut. Det hade börjat snöa och vi gick tysta i mörkret. Jag är för evigt tacksam för all den stöttning jag fått av mina föräldrar och alla i min omgivning.

Under behandlingen var det tänkt att Daniel skulle gå på NA-möten (anonyma narkomaner). Träffa människor i samma situation och få stöd, men det tog tid att få modet att gå dit. Vändpunkten kom när han fick höra att ryktet att han var missbrukare och varit på rehab gick på arbetsplatsen.

– Jag blev så förbannad och ringde HR och var helt rasande på allt och alla. Det var då min pappa sa: ”Är det inte nu du ska gå på ett möte?” Och det blev min räddning. Jag möttes av sådan kärlek och värme – där satt allt från tatuerade biffar till unga tjejer som kramade om mig och bara fanns där för mig.

– När jag kom hem bröt jag ihop och grät som ett litet barn och det var en otroligt förlösande känsla. Allt dumt jag gjort genom åren bara lättade från mina axlar och jag insåg att jag lidit av en sjukdom och inte gjort något fel. Jag bestämde mig för att vara öppen med min historia och jag samlade mina arbetskamrater, fackliga kollegor och ledningen och berättade att jag tagit tunga droger i massor med år och varit på rehab i tre månader. Det var en sån lättnad och skammen bara försvann.

– Och ingen har varit negativ, snarare tvärtom, och det beror säkert på att jag har varit så öppen med min historia. Idag föreläser jag om min resa till drogfrihet och jag säger alltid att en missbrukare kan se ut hur som helst. Du tänker dig ett utslaget vrak med kanyl i armvecket, men det kan lika gärna vara en kvinna högt upp i företaget. Det behöver inte synas så tydligt som alla tror. Den här felaktiga bilden måste bort för den gör oss hemmablinda.

Daniels liv gick från att vara en ständig tanke på drogen till en harmonisk tillvaro som nu också nu innefattar en sambo. Förr aktade han sig noga för att ha en relation.

– Ja, nu lever jag och har ett helt annat lugn, och jag är tacksam för att de satte stopp för mitt missbruk. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle varit tvungen att börja injicera även om det var min gräns – det gjorde ju bara knarkare, säger Daniel med ett leende och tillägger att han var en fullblodsmissbrukare som hela tiden flyttade sina gränser för vad en knarkare var.

Idag är han med vid rehabärenden och trivs med att hjälpa människor.

– Det är enklare för mig att prata om alkohol och droger med någon som vi misstänker har problem eftersom jag vet hur det är att leva i missbruk. Och visst har jag en hökblick för saker som gör mig misstänksam, som tät korttidsfrånvaro, att man ofta är svettig och okoncentrerad och har ett särskilt kroppsspråk. Och jag tänker aldrig mer hamna där igen!

 

Daniels tips och råd

  • Gå till chefen och facket om du misstänker att någon har missbruksproblem. Att ”bara” prata med en missbrukare hjälper väldigt sällan utan han eller hon kommer bara slå ifrån sig.
  • En missbrukare behöver professionell hjälp och klarar inte av att bryta sitt missbruk ensam.
  • Det är viktigt att man flaggar för chefen om en arbetskamrat verkar må dåligt. Det kan vara allt från missbruk till psykisk ohälsa. Vi måste ta hand om varandra.
  • Kom ihåg att missbruk är klassat som en sjukdom och arbetsgivaren har ett rehabansvar. Fackets roll i nästa led kan vara att se till att arbetsgivaren faktiskt sköter detta ansvar.