Arbetsplatsen – Euromaint

De stora klockorna på väggarna runt om i verkstadshallen har stannat. Klockan är alltid kvart i sju.

– Det är perfekt. Då kommer jag alltid i tid, till och med med en kvart tillgodo, säger Lars Johansson, reparatör och vice ordförande i klubben.

Det är statliga Jernhusen som äger och förvaltar verkstaden. De har givit ett vagt löfte om att fixa klockorna, men ännu har inget hänt. I stället sitter småklockor uppsatta, köpta på Clas Ohlson.

På golvet bredvid ett Reginatåg ligger frontrutan. Den är helt täckt av sprickor som strålar ut från en punkt mitt på. Något, oklart vad, hängde ner framför tåget när det kom farande. En ordentlig smäll, men rutan höll i alla fall.

– Det händer ju att folk står uppe på broar och slänger ner stenar på tågen. Eller cyklar, säger Michael Jönsson, som är produktionsledare.

– Då hoppar man nog till som lokförare.

Han berättar vidare att det finns andra som finner ett märkligt nöje i att blanda färg och lim i plastpåsar och slänga på tågen. Då fäster färgen ordentligt. Även nedklottrade tåg tillhör vanligheterna.

– Fördelen med de här Reginorna är att de är omålade på sidorna. Det gör det enklare att använda lösningsmedel, annars försvinner ju färgen under också, säger Lars Johansson.

Det är bara män som jobbar på verkstaden. Den enda kvinnan på arbetsplatsen jobbar på kontoret. Medelåldern är ganska hög och de flesta har jobbat länge, 30–35 år.

– Man har skruvat på en hel del tåg genom tiderna, men många av dem står ju på museum nu, säger Lars Johansson.

– Nu pluggar man ju in en dator i tåget när man ska påbörja ett jobb. Förr kunde man gå in med en skruvmejsel och få igång ett lok. Det kanske låter trist att vara på samma ställe i 30 år men nu är det ett helt nytt jobb, fortsätter han.

Just datoriseringen har man kommit långt med. På alla tåg har man monterat in små boxar som registrerar fel och avvikelser när tågen är ute i trafik. Dessa skickas i realtid till verkstaden där man kan följa tågen.

– Det är bra, då vet vi oftast var felet sitter redan när tåget kommer in, förklarar Lars Johansson.

Han visar på datorn.

– Här får jag upp temperaturen i strömväxlaren här nere, säger han och pekar på en kurva som skulle kunna föreställa kursutvecklingen på ett relativt stabilt företag.

– Temperaturen är normal, konstaterar han.

Han berättar om en gång då ett lok blivit stående ute på banan. Han åkte dit och fick igång det.

– Sedan kunde jag sitta i bilen på väg tillbaka och kolla i mobilen att loket fortfarande var igång. Hade det stannat igen kunde vi bara vända och köra tillbaka.

Under 140 ton tåg står ett par andra veteraner. Det är Tommy Forsman, med 33 år i yrket, och Jan Jäderkvist som arbetat på verkstaden i 38 år. Även om datorn är ett nytt och effektivt arbetsredskap hittar den inte alla fel.

– Vi håller på med tillsyn och byter ut grejer. Då tittar vi och rycker i delarna så att de sitter ordentligt och inte är skadade, säger Tommy Forsman.

Så även om mycket är nytt är en hel del som tidigare.

– Jo, det är ju samma jobb, men nu har vi större lokaler – och mer datorer förstås, säger Jan Jäderkvist.

Jobbet pågår alla dagar på året och alla dygnets timmar, nästan – bara nätterna mot lördag och söndag är det tomt i verkstaden.

– Jo då, det jobbas dygnet runt och vi roterar på skiften. Vi jobbar sju nätter på fyra veckor, säger Jan Jäderkvist.

Och just nätterna är väl inte så jättepopulära – i alla fall inte hos alla.

– Vi som är lite äldre tycker det är jobbigt med nätterna. Men många av de yngre gillar att jobba då, säger Tommy Forsman.

Lite längre bort under samma tåg står Daniel Andersson. Han har ”bara” jobbat två år och är med sina 22 år den yngsta anställda här.

– Jag gjorde min gymnasiepraktik här. Sedan fick jag sommarjobb och till slut en fast tjänst.

När Sekotidningen träffar honom står han och fyller på olja. Och jobbet är skiftande: hjulbyten, frontrutebyten, elektronik, mekanik och toalettömningar, hör till arbetsuppgifterna. –

Det är väldigt omväxlande och jag gillar att skruva, så jag trivs väldigt bra. Vi får ju köra tågen in och i verkstaden också så det är rätt mycket utbildningar när man börjar här, säger Daniel Andersson.

Vid ett annat tåg hittar vi Mats Wilkensson, med 32 år i yrket, när han står och testar att dörrarna öppnas igen om någon är i vägen när de stängs. Eftersom han jobbat så länge var han med på gamla SJ-tiden, men han märker ingen större skillnad.

– Det är ingen större skillnad på Euromaint som arbetsgivare jämfört med Statens järnvägar. Jobbet är ju detsamma, så jag tänker inte så mycket på vem som är arbetsgivare.

Även han trivs på jobbet, framför allt för att det är omväxlande.

– Visst gör jag det, är man kvar så länge som jag har varit så måste det ju vara bra.