Allt bara rasade

Bara några månader tidigare hade han gått hem från Stockholmståg som glad och nybliven pensionär.

– Jag var sjukskriven ett tag för problem med hjärtat och min fru hade varit sjuk i bröstcancer. Därför gick jag i förtid, för att vi skulle få njuta lite de sista åren, för att få ha det lite skönt.

Det blev inte så. Med en process mot Försäkringskassan och allt vad det innebär av pappersarbete, med en ny bankskuld på drygt en kvarts miljon kronor och med en oro inför framtiden blev tillvaron upp- och nervänd för Lars-Åke och hans fru.

– Det har inte varit roliga tre år. De har kostat mig och min fru mer än bara räntan på banklånet.

Men när vi nu träffas hemma hos Lars-Åke i villan i Ösmo mellan Stockholm och Nynäshamn har han fått ytterligare ett brev. Denna gång från Kammarrätten, de meddelar i en dom att Försäkringskassan har fel och Lars-Åke rätt, han är inte skyldig några pengar.

Men denna historia börjar inte med ett brev för tre år sedan, den börjar på tidigt 80-tal med några avlossade skott mot ett pendeltåg mellan Stockholm och Nynäshamn.

– Allt började när tåget jag körde blev beskjutet vid Stuvsta. Först förstod jag inte vad som hade hänt, sedan såg jag skott hålen i plåten.

Två gånger till blev hans tåg beskjutet. Ingen träffades, men en av gångerna gick en kula rakt in genom förarhytten. Lars-Åke fick allt svårare att gå till jobbet.

– Och de släpade upp så mycket skit på spåren, lastpallar och annat. Jag hinner ju inte bromsa så jag får damma rakt igenom och hoppas på det bästa.

Situationen på jobbet påverkade hela familjen.

– En gång när jag kom hem sent hörde jag yngsta dottern säga: ”Pappa vad bra att du är hemma, då kan jag sova.”

– Kulmen kom i Handen när det var en som kröp upp på banvallen och lade nacken på rälsen. Jag såg honom men kunde inget göra. Där slutade min karriär som lokförare. Det var 1986 och jag har inte suttit i en lokförarhytt sedan dess.

Lars-Åke fick förflyttning till ett rum med ett skrivbord, en stol och en telefon – som aldrig ringde.

– Jag såg det som en ren bestraffning.

– Efter ett tag blev jag något slags vaktmästare

vid överliggningen i Hagalund, sen kom jag till trafikplaneringen. Där trivdes jag, även om det blev sämre efter avregleringen, och där blev jag kvar tills pensioneringen.

Lars-Åke fick sämre betalt när han lämnade jobbet som lokförare och Försäkringskassan tipsade honom om att han kunde söka livränta.

Lars-Åke fick sin livränta och varje år kom en blankett han skulle fylla i med inkomstuppgifter. Allt gick utan problem, ända till blanketterna slutade att komma.

– När jag ringde och frågade varför fick jag ett skratt till svar: ”Ha, ha, följer du inte med, den saken sköter ju arbetsgivarna numera.”

Sedan flöt allt på. Lön och livränta, som utgjorde mellanskillnaden mellan gamla och nya lönen, kom som de skulle. Ända tills april 2010 när Försäkringskassan meddelade att de skulle undersöka om Lars-Åke hade fått för hög livränta.

– Ett par dagar senare kom beskedet, och enligt Försäkringskassan hade jag fått för mycket.

Lars-Åke ringde Försäkringskassan och frågade vad det handlade om.

– Jag blev illa bemött av en som tuggade tuggummi och som sa att jag inte lämnat någon inkomstuppgift. Det hade kommit en ny lag och det var min skyldighet att hålla reda på nya lagar, det var minsann inte deras uppgift att informera mig.

– Jag visste att jag inte hade gjort något fel. Ändå kände jag mig utpekad som bov.

Lars-Åke ordnade med ett banklån och ringde facket.

– Jag kom i kontakt med Eva Gustafsson på avdelningen i Stockholm. Skicka pappren till mig, sa hon, jag har haft flera sådana här fall.

– Jag måste säga att hon var helt fantastisk, vilket jobb hon la ner. Sedan blev jag beviljad rättshjälp av förbundet och mitt ärende kom till rättsskyddet och Angelin Olsson de Groat. Hon gjorde också ett jättejobb och var oerhört skicklig, enligt min mening.

I tre år fick Lars-Åke Nygren vänta på att rättsprocessen skulle bli klar. Och den slutade alltså med att Kammarrätten gav honom rätt.

– Det här är inte något som man fixar själv, man är ju rätt sårbar. Utan Sekos hjälp hade jag inte haft en chans. Hoppas att min historia kan sporra någon mer att protestera. Det gäller att sparka vilt om man ska få rätt.

Angelin Olsson de Groat på LO-TCO rättsskydd säger att Försäkringskassan gjorde ett stort svep 2010 och kollade alla som hade livränta. Och av alla återkrav de skickade ut i samband med det hamnade ett hos Lars-Åke.

Enligt Försäkringskassan hade han tjänat för mycket de sista åren för att få livränta.

– Lars-Åke hade varit sjukskriven och lämnat inkomstuppgift, så han utgick från att de visste vad han tjänade. Det minsta man kan begära är att det finns ett system för information inom Försäkringskassan.

Men enligt Angelin Olsson de Groat har inte den missen någon betydelse i detta fall.

– Det finns helt enkelt inte något lagligt utrymme att kräva tillbaka pengar. Om arbetsförmågan har ökat kan de göra det och om den försäkrade borde insett att man fått för mycket, inte annars. Det finns nu en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som slår fast det.

– Men hur många har koll på vilken löneutveckling man haft på en arbetsplats som man lämnade för tjugo år sedan? Idag, när de festa arbetsplatser har individuella delar i sina löneavtal är det en omöjlighet.

Eva Gustafsson, försäkringshandläggare på Seko Stockholm gläds med Lars-Åke.

– Det känns helt orättfärdigt att kräva tillbaka pengar för så lång tid tillbaka när Försäkringskassan inte gjort några egna kontroller under åren.

Eva Gustafsson har haft ett par liknande fall, men en person ville inte driva sin sak.

– Han sa att jag orkar inte med det, jag betalar istället.