Det finns minst två saker som är anmärkningsvärda när det gäller olyckan på Saltsjöbanan. Den ena är givetvis frågan om varför tåget överhuvudtaget började rulla. Den andra frågan är hur det kom sig att representanter för Arriva och Storstockholms Lokaltrafik, SL, med en sådan omedelbar ryggmärgsreflex anklagade städerskan för olyckan.

Inte för ett ögonblick reflekterade de över sitt eget ansvar för säkerheten, nej sparken mot den längst ut i organisationen kom direkt, och eftersom hon låg medvetslös kunde hon inte värja sig.

Anders Lindström, vd för SL, hade lika gärna och lite rodnande kunnat skylla olyckan på att hans bolag inte investerat i ATC, ett system som hade stoppat tåget eller åtminstone mildrat olyckan.

Hans Nilsson, vd för Arriva Sverige, hade kunnat beklaga att företagets säkerhetsarbete uppenbarligen har brister.

Efterhand har företrädare för de två företagen backat och ångrat sig. Men de är skyldiga städerskan en mer rejäl ursäkt och kompensation.

För närvarande grunnar nu polis, haverikommission och arbetsmiljöverk på orsakerna till olyckan. Tveksamt om de kan komma fram till annat än att den beror på brister i de säkerhetsrutiner – och i den utrustning – som SL och/eller Arriva ansvarar för.

Frågan är varför man har vagnar där bromsarna riskerar att frysa på vintern när tåget står stilla? Varför man inte ordnat ett enkelt och säkert sätt att lösa detta problem?

Frågorna är inte allvarligt menade eftersom alla vet att det handlar om pengar. Pengar före säkerhet.

Om cirka ett år kommer Haverikommissionen med sin rapport. Innan dess borde alla företag med personal som arbetar ombord på tågen, oavsett arbetsuppgifter, se till att deras anställda vet hur man nödbromsar ett tåg.

Dessutom har Seko kommit med ett högst relevant krav på en mer aktiv inspektion av järnvägssäkerheten. Nu går det i stort sett till så att Transportstyrelsen kontrollerar så att företagen själva har koll på säkerheten. Det är bra, men måste kompletteras med fler och mer omfattande egna inspektioner. Ju mer uppsplittrad järnvägsmarknaden blir, desto större är behovet av säkerhetskontroller. Det borde regeringen ta på allvar.