Det var något bekant över en formulering i Jimmie Åkessons tal i går i Almedalen. Nu, efter en natts sömn har minnet vaknat.

När Åkesson mot avslutningen i sitt tal klämde i med följande:

”Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.” (Inom parantes kan nämnas att de fallande höstlöven i detta fall utgörs av dem som, enligt Åkesson hatar hans parti ”långt över rimlighetens proportioner”.)

Då var det något som började röra sig i skallen, och nu i morse visste jag alltså vad.

Någon gång i början av 70-talet fick jag en liten skrift i min hand, där författaren liksom Åkesson fastnat för naturkrafterna. Namnet minns jag inte, vare sig på författare eller skrift, men den var utgiven av KFML(r), det vill säga Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Det hade just brutit sig ur det som bara var KFML och kände nog ett visst behov av att förklara sig. Även om innehållet var ett annat, helt annat, så var den svulstiga retoriken rätt lik, och så denna formulering.

”KFML(r) är som ett träd där de vissna löven blåst bort i en storm och bara de friska är kvar.”

Jag har förståelse för dem som hellre förknippas med nyutslagna löv än med Stalins terror och för dem som hellre förknippas med en frisk vind än med vinande järnrör.

Man kan väl säga att det gick sådär för KFML(r), de lever vidare under namnet KPML(r) men utan att göra allt för mycket väsen av sig.

Frågan hur länge det dröjer innan man kan säga detsamma om Sverigedemokraterna, att de lever visst vidare, men gör inte så mycket väsen av sig.