Urkraft som levererar än
Som en medeltida borg i röd granit, utmejslad ur berget, ligger den kulturminnesmärkta kraftstationen Olidan nedanför det uppdämda Trollhättefallet i Göta älv.
Området har lockat turister i flera hundra år, först på grund av den otämjda naturen, nu för att man tämjt densamma. Förr drog fallets nedre del, kallat Helvetesfallet, folk från hela Europa som ville se det mäktiga skådespelet. De bodde på hotell Utsikten med en stor altan och utsiktstorn ut mot fallen.
Nu lockar kraftverkets nationalromantiska arkitektur och orginalmaskineri från industrialismens ungdom över 100.000 besökare årligen. Många kommer i och för sig av samma an ledning som förr, för att se vattnet kasta sig utför berget, men nu under reglerade och schemalagda former, då man öppnar fördämningarna och släpper på vattnet i fallen.
Kraftstationen, som var svenska statens första vattenkraftsprojekt, invigdes 1910 och är än idag i drift. Med sina 130 meter är den Sveriges längsta granitbyggnad.
De tretton jättelika turbinerna är desamma, om än renoverade, som stått där alltsedan de togs i drift, de första 1910 och de sista 1921. De står på ett rödvitrutigt klinkergolv, även det i original. Höga bågformade fönster ger ett fantastiskt ljusinsläpp, för att tala mäklarspråk, och ger en närmast sakral känsla.
– Från början hade man takfönster också, men de sattes igen un der andra världskriget, men du kan ju tänka dig hur vackert det var då. Under kriget täcktes också fasaden med säckväv med dit målade granar för att kamouflera kraftverket, berättar Christer Götesson som guidar oss genom denna den statliga vattenkraftshistoriens startpunkt.
På golvet i maskinhallen springer vi på Daniel Rasmusson och Samuel Jernlif, som arbetar på Vattenfall. De är där för att planera renoveringen av en av turbinerna.
– Det är väldigt intressant att arbeta här. Allt är så välbyggt, du vet det är över 100 år gammalt men producerar fortfarande el. Det finns ju inga andra industrier som är så gamla som kör med samma maskiner som de hade från början, säger Daniel Rasmusson.
Han har jobbat här i tolv år.
– I början kändes det väldigt speciellt med museikänslan här, men sedan blir det vardag.
Christer Götesson förklarar att vi har tur som hittade några som arbetar vid vårt besök. Kraftverket sköter sig mestadels på egen hand och det är sällan någon på plats.
– Men förr var det 50 man som jobbade, de var tre runt varje maskin och en del annan personal, säger han, och visar en bild på 13 män med allvarliga miner och uniformer med mässingsknappar och gradbeteckningar i guld på ärmarna.
– Det är maskinisterna, förklarar han.
De påminner om sjökaptener eller styrmän och de marina associationerna blir än tydligare med de två maskintelegrafer som står på golvet under bilden, med kommandon som ”Sätt igång”, ”Öppna knifven” och ”Slå till knifven”.
Christer och hans fru Cathrin Götesson har på Vattenfalls uppdrag hand om besöksverksamheten vid Olidan. Man har guidade visningar tre gånger om dagen under sommaren, men också olika evenemang som Fallens dagar då man släpper på vattnet i Trollhättefallet sex gånger om dagen till besökarnas blöta förtjusning.
Under maj, juni och september släpper man på vattnet varje lördag och i juli, augusti en gång varje dag.
En stor fördel i turistsammanhang är att allt är gratis. Visningar, Fallens dagar och andra evenemang kring Olidan och fallen kostar ingenting.
Olidans historia
- 1905 köpte staten företaget Nya Trollhätte Kanalbolag som döptes om till Kungliga Trollhätte kanal- och vattenverk och ombildades till ett statligt verk.
- 1909 ändrades namnet till Kungliga Vattenfallsstyrelsen, som så småningom blev Vattenfall.
- 1907 påbörjades kraftverksbygget under ledning av det statliga verkets vd Vilhelm Hansen.
- 1908 levererades den första elen, till Skara, från ett provisoriskt vattenkraftverk invid byggplatsen.
- 1910 togs kraftverkets fyra första aggregat i bruk.
- 1921 byggdes kraftverket ut med ytterligare fem aggregat, till dagens 13.
- 2010 fyllde Olidan 100 år och blev renoverat inför jubileet.