År 1993 låg andelen förebyggande underhåll på cirka 85 procent, idag är den 10 procent. 1993 var antalet funktionsstörningstimmar 3000, i dag är de 27 000.

– 1998 gjorde man ett strategiskt felslut. Då kom en rapport från en konsult som varit i USA och sett att man där bara satsade på avhjälpande underhåll och att det fungerade utmärkt. Problemet är att där har man nästan bara godstrafik och då blir förutsättningarna helt annorlunda, säger Per Corshammar.

Han är järnvägsingenjör och utredningsexpert på Ramböll och ställde till med ett visst rabalder när debatten om järnvägsunderhållets ­– och Trafikverkets – brister diskuterade som mest i början av året.

Han har nu gjort en historisk genomgång av hur fördelningen mellan förebyggande och avhjälpande underhåll sett ut sedan 1993 och satt det i relation till antalet funktionsstörningstimmar. Och den visar alltså på ett mycket starkt samband.

Management by crisis kallar han Trafikverkets strategi att bara laga något när det gått sönder i stället för att sköta om det så det inte går sönder.

– Trafikverket ska inte spara pengar – de ska spendera. Man måste satsa på det förebyggande underhållet och på så sätt minska antalet funktionsstörningstimmar. Det blir billigare i längden, säger Per Corshammar.

Enligt hans beräkningar är den totala kostnaden för att byta ett spårväxeldriv fem gånger så hög om det görs först när den havererat jämfört med om man gör det planerat i förebyggande syfte. Mycket beroende på att man då slipper ifrån kostnader för tågstörningar.

Han hävdar också att underhållsarbetet var extremt ineffektivt. Bara 20 procent av underhållspengarna hamnar i reella åtgärder i spåret, resten går till administration och framför allt väntan. Eftersom det är så oerhört trångt i de svenska spåren kommer inte banarbetarna åt att jobba.

– Den produktiva tiden i spåret ligger runt 20 procent medan snittet i Europa ligger på 50 procent och i Japan på 100. Där stänger man spåren sex timmar på natten och så jobbar man på.

Men på Trafikverket säger man att det är tvärtom. Bara 20 procent går bort i upphandlingskostnader och 80 procent hamnar hos entreprenörerna, alltså i spåret enligt verket syn på saken. Men enligt Corshammar försvinner alltså det mesta av de pengarna i administration och väntan på spåråtkomst.

– Men jag tycker dessutom att 20 procent är väldigt dyrt för att leka affär, säger Per Corshammar.