När Sekotidningen var på besök hade det gått en vecka sedan det förödande beskedet kom. Seko hade samlat sina medlemmar för ett informationsmöte, och stämningen var dämpad om än inte uppgiven.

Louise Lago, till exempel, såg det som en utmaning. Trots att hennes sambo arbetade på samma ställe och trots att de precis fått sitt andra barn och köpt villa.

– Först blev det ju en chock. Men sedan kan jag se det som en utmaning, en chans att göra något annat. Om man har fast jobb kan man lätt fastna där fast man egentligen vill prova något nytt, sa hon då.

Och så sa hon att hon tänkte utbilda sig, kanske till tandsköterska till exempel.

Nu, två och ett halvt år senare, är det målet uppfyllt.

–Jag började utbildningen i januari året efter och tog min examen i april i år. Sedan började jag jobba som tand- sköterska i maj, så den planen höll. Det var helt rätt och nu trivs jag jättebra på jobbet.

Även sambon har fått fast jobb.

– Så allt har löst sig till det bästa, säger Louise Lago.

Lite värre ser det ut för Tobias Gyllensten, som var klubbordförande på SJ i Tranås.

– Jag var projektanställd ombudsman på Seko i Växjö under drygt ett år, men nu är jag arbetssökande.

Vid sidan av arbetet har han varit fritidspolitiker i kommunen, men det måste han sluta med för att få behålla a-kassan.

– Det räknas som deltidssysselsättning och då får man bara 75 dagar från a-kassan. Nu har jag stämplat upp i 55 dagar, så jag måste ta timeout från politiken för att kunna få pengar.

Och det är något han beklagar.

– Det känns trist att behöva sluta av den anledningen. Det är dåligt för det demokratiska arbetet i Sverige, som väldigt mycket

bygger på att folk engagerar sig på sin fritid, säger Tobias Gyllensten.

Nu ska han gå en högskoleutbildning i operativt ledarskap, något han tror kommer leda till arbete.

– Utbildningen tror jag kan öppna upp dörrar, framför allt inom myndighetsvärlden. Då blir det pendling till Jönköping eller Norrköping, men det är bara en timme och det har jag inga problem med.

När Sekotidningen var på plats 2014 berättade han att det fanns mycket oro bland medlemmarna, något han skulle hantera samtidigt som han själv var drabbad. Men det har gått bra.

– Det var mycket oro i början men det la sig efter hand. Idag har de flesta faktiskt fått nytt jobb eller går någon utbildning. De flesta bor kvar i Tranås, men några har flyttat för jobb eller
utbildning. Sedan är det några,
5–10 procent kanske, som snart går
i pension. För dem
är det ju lite svårare att få jobb.