Seko om våldet på ungdomshem: ”Personal viktigare än staket”

Thomas Lindmark och Ida Berglund har arbetat länge inom ungdomsvården. De håller med om att ensamarbete minskar tryggheten för både personal och ungdomar. Trygghet är en förutsättning för att behandlingen ska ge effekt, menar de.

I början av året misshandlades en lärare svårt på ungdomshemmet Nereby, där Thomas Lindmark arbetar. I dag mår hon bra och är på väg tillbaka till jobbet.

– Jag var på plats omedelbart efter att det hänt och det var fruktansvärt att se henne, säger Thomas.

Misshandlad lärare var ensam

Hans bild av händelsen är att all personal som var på plats skötte sig professionellt, vilket gjorde att läraren klarade sig utan men.

– Det känns bra att veta. Tyvärr dröjde det innan ambulansen kom, säger Thomas.

Den grova misshandeln skedde när läraren var ensam med en 16-årig klient. Han vårdades på den avdelning där Thomas jobbar som biträdande avdelningsföreståndare.

Förr var det killar som drack, rökte hasch, snodde bilar och hade det stökigt hemma. Idag är det mer av psykiatriska diagnoser.

– Det var en ovanlig händelse på Nereby. Vi har få incidenter jämfört med andra och på de låsta avdelningarna arbetar personalen aldrig ensamma, säger han. Så bör det vara även på de öppna avdelningarna.

Saknar kunskap om klienterna

Thomas, som även är ombud för Seko, tycker att Sis och Nereby kan lära sig av misshandeln att det behövs en ny form av grundläggande riskbedömning av ungdomarna när de kommer till institutionerna.

I dag gör personalen tre dagliga bedömningar av stämningsläget hos ungdomarna: är de irriterade, högljudda eller på annat sätt ur balans, så noteras det.

Det Thomas och andra saknar är förkunskap om den enskilda ungdomen, hur har hen fungerat tidigare i livet, vad har hen varit med om.

– Vi behöver veta vilken historia killen eller tjejen har, om och hur de brukat våld och liknande. I dag har vi inte det. Det finns en del att lära av Kriminalvården.

De senaste åren har rapporter om dramatiska rymningar och fritagningar, misshandel och grovt våld mot personal duggat tätt. Samtidigt har media rapporterat om övergrepp mot ungdomar från personalens sida.

Beväpnad fritagning på Stigby

Seko på Sis lyfter upp ensamarbete som en bidragande orsak till att det är många incidenter. Ungdomsvården liksom tvångsvården av vuxna missbrukare har för låg bemanning, enligt facket, som i en nystartad kampanj kräver att ensamarbetet ska bort på alla institutioner.

Ida Berglund arbetar som behandlingsassistent på Stigby ungdomshem och har 17 års erfarenhet av Sis. Hon skulle inte säga nej till mer personal.

– Vi bör vara så många att arbetet med samtal och behandling kan fortgå även när det händer saker, som att elever reser bort och en behandlingsassistent måste följa med, eller att en ungdom vårdas i avskildhet.

På Stigby fungerar det bra för tillfället, tycker Ida.

Personalens agerande viktigt

– Vi vågar prata om svåra saker. Det är bra. Min dröm är att det ska genomsyra hela Sis, att vi ska ha arbetsmiljön i centrum, det ger både ungdomar och personal en bra grund att stå på.

Ida har varit med om hot och våldsamma situationer, bland annat en beväpnad fritagning för ett år sedan.

– Alla ungdomar, oavsett varför de är hos oss, kan ha en våldsam historia, så alla institutioner är sårbara när det gäller risken för våld.

Stigby och Nereby är institutioner för killar i nedre och övre tonåren.

– Det finns kvar en anda av att ”killar inte ska slå tjejer”, så det kan bidra till att jag klarat mig ganska bra.

När något händer talar Ida och hennes kollegor om det efteråt.

– Vad gick fel? Vad kunde vi gjort annorlunda?

Personalens eget agerande är viktigt. Det anser bland andra forskaren Peter Andersson som i en avhandling pekar på att alla som befinner sig på institutionen på olika sätt påverkar vad som händer. Svårigheten är att samtidigt behandla och vakta, för att få till en beteendeförändring.

Thomas Lindmark och Ida Berglund håller med.

”Inte så fyrkantigt som förr”

– Vi ska ha ett lågaffektivt bemötande, och har det i de allra flesta fall, för att inte spä på våldet. Men det fungerar inte alltid, säger Thomas.

Han har arbetat inom Sis i 22 år och har sett att ungdomarna har andra problem i dag.

– Förr var det killar som drack, rökte hasch, snodde bilar och hade det stökigt hemma. I dag är det mer av psykiatriska diagnoser och svårare att samarbeta med vården. Och vi har ensamkommande som har svåra upplevelser med sig. De berättar hemska historier.

Trots detta har våldet, som han upplever det, minskat sedan han började 1999. Den stora skillnaden är personalens bemötande.

– Vi är inte så fyrkantiga som förr, även om det fortfarande behövs. Fler har utbildning nu, det finns psykologer.

Nej till ungdomsfängelse

Han lyfter även fram möjligheten att vårdas i enskildhet som en framgångsrik metod. Två personal är med en ungdom i stället för att den unga sätts i isolering. För den ungas och/eller de andra ungdomarnas skull.

Säkerheten är viktig och det är något som både Sis ledning och politiskt ansvariga tagit fasta på. Men medan facket vill ha bort en- samarbetet och få bättre riskbedömningar har politiken och Sis hittills främst satsat på tekniska lösningar, som larm och staket. Säkerhetsklassning av ungdomshemmen är en annan åtgärd, liksom beslutet att separera unga som dömts för brott från ungdomar med sociala svårigheter. Sis bygger upp en säkerhetsavdelning.

Seko välkomnar allt detta, men vill prioritera personal.

Däremot säger facket nej till att ersätta delar av Sis med ungdomsfängelser.

Utöver det som redan beslutats har regeringen aviserat en utredning av lagen om sluten ungdomsvård, LSU, och bett Statskontoret se över vården av flickor och kvinnor.