”Det började första utbildningsdagen, våren 2016. En av oss ställde frågor och en arbetsledare svarade: låt kvinnan själv svara på sin egen fråga. Det är så kvinnor gör. Alla skrattade.

En annan kvinna ställde också frågor och han svarade på samma sätt. Det kändes, absurt nog, som en lättnad att det var riktat mot alla kvinnor, att kommentaren inte var personlig.

Så har det fortsatt och blivit allt värre.

Särskilt två arbetsledare har kommenterat våra kroppar, särskilt våra rumpor, sagt saker som: kan du inte stå kvar så där, när jag böjt mig ner för att ta upp något jag tappat. Eller: jag gillar när rumpor är så där stora.

När en av oss gått upp i vikt efter graviditeten sa en av arbetsledarna: sätt dig i mitt knä och gnid runt med rumpan.

Något som det inte går att tala om utan att det kommer sexuella kommenterar är bananer. De kan säga: den där bananen är inget mot det jag har i byxan, eller kan du ta den där bananen i munnen.

Vid ett tillfälle gick en av arbetsledarna in i omklädningsrummet efter att ha frågat om vi var nakna och vi svarat ja, kom inte in. Han berättade sedan för kollegerna vilka trosor vi haft på oss.

Innehåll i sjukintyg har spridits bland personalen och till ordningsvakter som vi arbetar med. De har legat framme helt öppet så att alla kunnat läsa.

När våra jobb var i fara sa en av cheferna att han skulle hjälpa oss att behålla jobbet. I nästa stund sa han att vi fick vara medvetna om att vi inte får vara hemma med sjuka barn eller ta ledigt för att gå med barnen till läkare. En av oss missade en fyraårskontroll på grund av det.

Denna arbetsledare ger sken av att vara snäll men det slutar med hot och trakasserier.

Folk har haft det så här i åratal. Den här kulturen att kommentera kvinnors kroppar på ett så fruktansvärt kränkande sätt sitter djupt och är accepterad i ledningen. En del kan säga precis vad de vill, det är fritt fram. Vissa saker de sagt kan man inte tro är sanna, det är så grovt att det nästan inte går att säga högt.. Man känner skam och skuld.

Är man glad får man höra: har du fått knulla, eller. Likaså om man skrivit många tilläggsavgifter och gjort ett bra jobb, helt enkelt.

En av oss blev provocerad att säga upp sig. Efter att ha blivit väldigt utsatt för grova kränkningar orkade hon inte längre.

Mycket av detta har skett framför arbetskamrater, som antingen skrattat eller varit tysta. Rädda att råka ut för samma sak. Några har senare trätt fram och berättat vad de sett, hört och själva varit med om.

I stunden, när det händer, vet man inte vad man ska säga. Känslorna väller över, man går ut och gråter, försöker att inte visa sin förtvivlan, så att det ska få se hur illa vi mår.

Få kontrollanter har vågat säga emot chefer eller vissa kolleger. De som gjort det har fått problem. Det räcker att säga emot en arbetsledare så straffas du på olika sätt.

Det händer konkreta saker som att det skrivs falska avvikelserapporter, det kommer hot om att bli uppsagd, placerad i en annan del av landet.

En av dem som trakasserat är en person som varit en av oss, en kollega, som suttit på arbetsplatsträffar och sagt att hen vill ha hjälp att få bort jargong och mobbning. En person som varit vår vän. Men som helt ändrat beteende när hen blev arbetsledare.

Vi blir ibland utskällda av resenärer, det kan vara skrämmaden men är en helt annan sak än att bli indragen i ett rum och utskälld av arbetsledare, som man är beroende av. Arbetsledarna har haft ett gäng som hejat på och gått deras ärenden. Det har förgiftat arbetsklimatet än mer.

Nu har vi brutit tystnaden och det känns skönt. Vi hoppas att det ska leda till att vi kan gå tillbaka till jobbet, som vi trots allt älskar. Vi hoppas att de arbetsledare som betett sig så här fruktansvärt kränkande aldrig mer får ha personalansvar.”