Upplägget är enkelt: fyra lag med vardera tre spelare möts åt gången. Via en dataskärm gäller det för varje lag att styra en låtsasterminal så bra som möjligt under fyra timmar. Den som lyckas sortera mest post till lägst pris får flest poäng och vinner.
Men för att lyckas räcker det inte med att ha koll på kvalitet, arbetsmiljö och produktion. Det gäller att sparka så mycket folk som möjligt också. Det berättar terminalarbetarna Raul Garcia, Margareta Simonsen och Maleine Hjälm, som alla spelat spelet, när vi träffas i lunchrummet på Årstaterminalen söder om Stockholm.
– Först slogs jag av hur välgjort och påkostat spelet var, säger Maleine. Men efter ett tag insåg jag att man var tvungen att sparka folk för att lyckas. Då fick jag en klump i magen.
Raul nickar.
– Budskapet är glasklart. Personalen är bara en siffra att leka med. Men jag vägrar att ställa upp på den ideologin.
Alla tre har jobbat på Posten i många år och sett resultatet av de neddragningar och omorganisationer som gjorts; hur det som skulle ge besparingar och kvalitet snarare lett till stress och sjukskrivningar.
På Årsta drogs spelsatsningen igång i vintras, ungefär samtidigt som ledningen gick ut och berättade om de neddragningar som ska göras på terminalen under året. Tajmingen upprör Maleine.
– Jag har kollegor som går runt och är rädda för att bli av med jobbet. De måste känna att de leker med sina egna anställningar.
Någon information om syftet med spelet har de inte fått – vare sig före eller efter speltillfället. Ändå är de övertygade; det handlar om att skapa förståelse för att Posten måste sparka folk.
– Det här är ett sätt att hjärntvätta oss, göra oss medgörliga, mjuka och möjligen rädda, säger Raul.
Enligt Posten ska alla sextusen anställda på landets brevterminaler spela spelet under året. Hittills har man nått halvvägs. Hur mycket det kostar vill man inte gå ut med. Men bara arbetstiden hamnar på uppemot 4 miljoner kronor, enligt Sekomagasinets beräkningar.
Margareta är förvånad över att Posten anser sig ha råd. Många i terminalen har ont i ryggen och när facket nyligen föreslog att ett mjukare golv för en halv miljon fick man höra att det inte fanns pengar.
– Så är det alltid när vi vill förbättra arbetsmiljön.
Företagsfacket Seko Posten är kritiskt och tänker ta upp frågan, om spelets fortsättning, med företaget under maj månad.
– Vi menar att budskapet är klart olämpligt. Posten har inget uppdrag att sprida nyliberala åsikter till sina medarbetare, säger Pär-Owe Brandeker, ansvarig för brevterminalerna i koncernfacket.
Men alla är inte lika upprörda. Bengt Lundin, ordförande för Sekoklubben på terminalen i Västerås, menar att de kritiska rösterna där varit få.
– Jag trodde det skulle bli ett jäkla liv. Men många här tycker att det var kul, säger han.
Och Posten själva försvarar jättesatsningen:
– Det här är ett bra sätt att skapa förståelse bland våra medarbetare för de förändringar vi måste göra, säger Björn Olsson, chef för Postens brevterminaler. Vi måste bli mer kostnadseffektiva och då är nedskärningar en del av det.
Är det så enkelt att det går bättre ju fler man sparkar?
– Nej, så enkelt behöver det inte vara. Det viktigaste är att alla jobbar så effektivt som möjligt.
Medarbetare vi talat med vittnar om att de inte får någon information om syftet med spelet.
– Det förvånar mig. Vi har utbildat handledare på varje terminal. Dessutom visar utvärderingarna på ett mycket positivt resultat.
Är det lämpligt att spela sådana här spel samtidigt som man drar ner på folk?
– Det finns ingen koppling mellan spelet och omorganisationen. Vi förändrar organisationen hela tiden. Vår avsikt är att öka delaktigheten, inte sprida oro.
staffan.lindberg@seko.se

Fotnot: Sekomagasinet har bett att få prova spelet, men fått nej.