Hon vill vara anonym, av rädsla för att arbetsgivaren ska sluta höra av sig, men vill gärna berätta om en tillvaro som kännetecknas av ovisshet. 

Efter att ha arbetat i ett drygt år som visstidsanställd har hon ännu inte riktigt vant sig vid att inte exakt veta när och hur mycket hon ska jobba. Schemat läggs ut månad för månad, säger hon, och i juni har hon hittills bara fått två dagars arbete utlagt. 

Hon har anmält att hon kan arbeta de flesta dagar i juni. Istället för att veta så sitter hon och väntar på mejl och telefonsamtal om att Veolia behöver henne på någon av de olika stationeringsorterna.

-Det vanligaste är nog att det kommer ett mejl med förslag på ett antal arbetspass att tacka ja eller nej till. Nej har jag aldrig sagt eftersom jag inte vet hur mycket arbetstid det blir sammantaget under månaden.

-I december och januari blev det jättelite, bara nio pass. Det blev nästan ingen lön alls och det var svårt för jag är ensamstående.

-Det händer ganska ofta att de ringer dagarna innan jag ska hoppa in eller till och med samma dag.

Vissa månader blir det få timmar, andra kan det bli för många, då jobbar hon nästan varje dag. Det är upp till henne själv att hålla koll på arbetstiden. 

Hon vill gärna ha fast jobb på heltid, men har inte riktigt vågat fråga. Det finns inget, är det allmänna besked hon fått.

-Det finns en ”fördel” med att arbeta så här, det är att man kan vara ledig utan att ta semester. Det behövs inhoppare men kanske det kan organiseras på något annat sätt.

Seko har räknat ut att Veolia Öresundståg använt visstidare som motsvarar 50 årsarbeten. Kravet är att det minskar till mindre än hälften.