Mäns våld mot kvinnor är en facklig fråga

En grupp som är mycket utsatta för manligt våld är kvinnliga busskonduktörer i Indien. I delstaten Maharashtra fick kvinnorna nog av misshandel, överfall och sexuella trakasserier på jobbet. Några vände sig till Sheela Naikwade för att få hjälp. Hon som arbetade med ekonomi på kontoret hade kvinnornas förtroende.

-De kom till mig kring 2006 och berättade om sina problem. Jag tänkte att något måste jag kunna göra, så jag organiserade möten på alla bussdepåer för kvinnorna. Mitt budskap var att om ni vill förändra era villkor måste ni organisera er fackligt, säger Sheela Naikwade.

Den här veckan är Sheela Naikwade i Sverige för att berätta om sitt arbete, inbjuden av Seko, ITF och Union to union. Seko stöder hennes projekt i Indien sedan oktober 2014.

Att Sheela är utbildad socialarbetare gjorde kontakten lättare. Liksom att hon redan var medlem i facket på bussbolaget.

Sedan 2007 har de kvinnliga konduktörerna gått med i facket och till sist, efter mer än sju års kamp, fått representation i på alla nivåer i organisationen, lokalt, regionalt och delstatsnivå.

Enligt Sheela Naikwade är kvinnorepresentationen avgörande för att få facket att arbeta för kvinnors rättigheter.

-Det finns en kommitté mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen, det är ett statligt krav, men den fungerar inte. Facket har inte lyssnat så mycket på kvinnorna, och det har inte arbetsgivaren heller, säger hon.

För busskonduktörerna i Maharashtra handlar det förstås om ökad säkerhet. Men också krav på högre löner, nolltolerans mot manligt våld, rätt till omplacering vid graviditet och få tid och möjlighet att amma. Sheela hoppas få med detta i kommande kollektivavtal.

Arbetet med kvinnors rättigheter är tufft och Sheela möter mycket motstånd. Ibland undrar hon om det är värt allt arbete.

-Men den tanken försvinner varje gång kvinnor kommer till mig och berättar. Det hade dock varit ännu svårare om inte Seko och ITF stöttat mig.

Förutom fackliga uppdrag i hemlandet är hon ledamot av ITF:s kvinnokommitté.

I veckan har Sheela också deltagit i en utbildning som Seko, ITF och det kanadensiska fackförbundet Unifor arrangerat för skandinaviska fack. Utbildningen, som tidigare hållits i Asien, är tänkt att sprida kunskap om manligt våld mot kvinnor. Och samtidigt sprida goda exempel på hur man kan arbeta i sin fackförening.

Kanadensiska Unifor har en egen modell som de kallar ”Women´s advocate”. Varje arbetsplats, klubb, utser en talesperson (advocate) som kvinnor kan vända sig till om de behöver hjälp. En modell som ITF hjälper till att sprida och som delvis liknar den som svenska Kommunal byggt upp de senaste tio åren. Kanske modellen ska ligga till grund för ITF:s eget arbete.

Pearl Almeida är en av två utbildare  från Unifor som deltagit i veckans utbildning. Hon framhåller att talespersonen fångar också upp oro från arbetskamrater och arbetsgivare. Tanken är att förmedla kontakt med experter, inte att talespersonen ska ge råd.

-Vi ska ge stöd, berätta vilken hjälp som finns att få, på jobbet och i samhället. VI måste också ha tålamod och lyssna på vad kvinnan vill, säger Pearl.

Susan (Sue) Houston lägger till att talespersonen inte får vara för passiv.

-När jag fick min utbildning 1993 var det polisen som höll i den. Numer gör vi det själva. Polisen sa till mig: när du möter en misshandlad kvinna, så gör något, säg något. Det du har framför dig kan sluta i mord, säger hon.

-Då bestämde jag mig för att inte vara rädd för att ställa de svåra frågorna till kolleger i nöd, säger Susan Houston.