Nyhet

Hård konkurrens för gamla monopolet

Konkurrensen från privata och utländska företag sätter press på det tidigare statliga monopolföretaget Nepal Telecom, NTC. Ncells föregångare var först, år 2004, och sedan dess har antalet företag bara ökat.

Bhaghabati Kumasy Bishag arbetar i den tekniska disken på Nepal telecom Bild: Karin Lindgren Strömbäck

Facket på NTC har hela tiden kämpat för att rädda jobben och minska utförsäljning och outsourcingen av verksamhet. 1 400 jobb har försvunnit den vägen. Nya bemanningsföretag och entreprenörer från Indien och Kina etablerar sig ständigt och lockar med lägre kostnader.

Samtidigt är det svårt för de lokala facken att organisera de nya arbetarna.

På Nepal telecoms huvudkontor arbetar Shankar Lamichhane för att få företaget att omskola personalen i stället för att ta in nytt folk.

Som tidigare ordförande i det största facket på företaget har han god kännedom både om anställda och företag.

– Många jobb har försvunniteftersom ny teknik gör att två personer kan göra 12 personers arbete. Så vi arbetar mot klockan. Än så länge har jag företa gets stöd, säger Shankar, som har kvar fackliga uppdrag, bland annat som generalsekreterare i federationen UNINLC.

Till kundservicekontoret för mobiltelefoni i Katmandu kom mer kunderna med sina mobiltelefoner för att få all tänkbar hjälp. Och för att teckna abonnemang.

–Kunderna kommer alltid först, säger Dilip Kumar Thapse, chef för kundservice.

Det är öppet från sju på morgonen till sju på kvällen. Personalen arbetar treskift för att klara bemanningen.

– Det är fullt upp, folk kommer hela tiden och vi försöker hjälpa alla. Jag tycker att det fungerar, säger Roshan Kharel, som arbetar med teknisk support.

Kundservicekontoret, som bara tar emot mobiltelefonkunder, har 300 anställda. En stor del av dem arbetar vid det som kallas ”front desk”, det vill säga de tar emot kunder personligen.

Alla privatkunder, oavsett ärende, måste komma till kontoret. Ringa går inte.

– Det finns inte tid att svara i telefonen. Det kommer kunder hela tiden, personalen räcker inte till, säger Dilip Kumar Thapse.

Han ansvarar också för att avhjälpa fel på nätet och ser till att tekniker kommer på plats så fort som möjligt.

Personalen har överlag bra utbildning och arbetar hårt,men det fattas folk, enligt Dilip.

– Just nu har vi för lite personal och för många problem att lösa, säger han.

Han tror att det kommer att dröja innan kunderna kan sköta sina affärer över nätet eller telefon. Han förstår inte riktigt hur det skulle gå till.

Från sitt lilla kontor med ordet ”Incharge” skrivet på fönstret kan Dilip Kumar Thapse blicka ut över en stor hall. Den påminner om en produktionshall i ett industriföretag men är full av människor i stället för maskiner.

Här finns två avdelningar, skilda åt med en vägg. Supporten sitter på ena sidan. De som fixar abonnemangen på den andra.

Roshan Kharel berättar att det vanligaste problemet är att kunderna inte kan komma ut på internet.

Det visar sig ofta att telefonen helt enkelt inte har rätt inställning. Det räcker med några knapptryckningar och de flesta kunder går nöjda hem igen.

– Människor är i allmänhet vänliga, säger Roshan Kharel.

Kanske är de glada över att alls ha en telefon, funderar han och blickar upp mot en av affischerna i lokalen. Där står: Med en mobil i handen har du hela världen i din hand.

NTC har i motsats till exempelvis Ncell verksamhet på hela telekommarknaden. Allt från teleprintrar till faxar, kopparkabelnät och mobil teknik finns inom företaget.

Att företaget har en lång historia som statligt monopol med i grunden gammal teknik märks, anser Deepak Kathwal som arbetar vid registreringsdisken. Framförallt irriterar han sig på den byråkrati som omgärdar tecknandet av nya mobilabonnemang:

– Kunden måste sammanlagt tala med fyra olika tjänstemän. Registrera, göra profil, betala och så slutligen få sitt simkort.Allt sparas i pärmar och skannas in i datasystemet. Tack och lov ska vi få ett digitaliserat system nästa år.

Mitt emot Deepak sitter Shakuntala Pokhrel. Hon tar betalt av kunderna, och skrivaren intill spottar ur sig kvitton som kunderna sedan visar upp i kassan bredvid. Det kostar 4 130 rupies första gången simkortet laddas, cirka 350 svenska kronor. Då ingår 300 fria minuter.

– Människor som kommer hit är vänliga, kollegerna toppen, säger Shakuntala Pokhrel. Men lönen är sådär.

Hon loggar snabbt in på företagets interna lönesystem för att kolla det exakta beloppet och skriver ner siffrorna på ett papper. Grundlönen är 13 870 rupies varje månad (drygt 1 000 kronor).

Shakuntala Pokhrel hoppas att facket kan förhandla om löneök ningar som kan kompensera lite för alla prishöjningar.

Enligt facket är löneläget överlag lågt på Nepal telecom. Många har en lön som ligger i närheten av den statliga minimilönen, 6 200 rupies.

Men skillnaderna är stora. Shakuntala Pokhrels manliga kollega, som sitter ett par meter bort, tjänar 25000 rupies, dubbelt så mycket som hon, trots att han saknar akademisk utbildning medan hon har en master i offentlig administra tion.

Företaget har ett tarifflönesystem som beslutas på central nivå. De fem facken på företaget är med och diskuterar lönerna, men inflytandet är begränsat. Det existerande kollektivavtalet är från 2008 och fungerar dåligt.

Inte heller den högsta chefen för kundcentret har mycket att säga till om, hävdar han själv. Srerendra Thike har nyligen tillträtt sin tjänst och säger att huvudkontoret inte efterfrågar hans åsikt. Han har heller inga synpunkter.

– Jo, ändrar han sig, villkoren påverkar förstås vilka som vill arbeta i företaget. Det största bekymret är att hänga med i den tekniska utvecklingen. Då måste vi attrahera välutbildade.