Nyhet

”Frivård bättre än hårda straff”

– De senaste fem åren har de som redan hade det sämst fått ta de största smällarna och det märks i våra fängelser. Hårda straff fungerar inte avskräckande, vad allmänheten än tror. Behandling i frivården fungerar bäst, säger Ivan Zinger.

Howard Sapers är ombudsman för intagna på federala fängelser i Kanada Bild: Karin Lindgren Strömbäck

Han är kanslichef och chefsjurist på The office of the correctional investigator i Kanada, en statlig ombudsman för fångar i de federala fängelserna, där dömda med mer än två års strafftid placeras.

Inga jämförelser i övrigt, men när det gäller hur hårdare straff och sämre möjligheter till behandling påverkat de intagna i fängelserna är den statliga ombudsmannen och det kanadensiska facket överens.

Ivan Zinger är närmaste medarbetare till Howard Sapers, som är ombudsman för intagna på federala fängelser.

Fångombudsman, ja, men det är samtidigt en oberoende myndighet, understryker Howard Sapers, som tar emot i sitt vackra kontor på Queen street i Ottawa.

– Vi är inga advokater för fångarna, säger han. Vi gör självständiga utredningar, men utgår i de flesta fall från anmälningar från intagna, och det är deras villkor vi ska undersöka, säger han.

Dagen vi ses har kansliet offentliggjort en ny granskningsrapport som ger en skakande bild av hur kvinnliga fångar som skadar sig själva behandlas. Medierna står på kö, tv och radio väntar i trapphuset utanför under min intervju.

Rapporten visar bland annat att kvinnor med aboriginsk bakgrund – aboriginer är de kanadensiska ursprungsbefolkningarnas samlingsnamn – är överrepresenterade och att kvinnorna inte får rätt behandling i fängelserna. Istället flyttas de mot sin vilja mellan olika anstalter och sjukhus och spänns i vissa fall fast i sina sängar.

Howard Sapers lyfter särskilt fram hur svårt den aboriginska gruppen har det i fängelserna. Det har inte hänt så mycket positivt under hans tio år som ombudsman, trots att han och hans utredare gång på gång pekat på att situationen måste förbättras.

– Samhället tar större hänsyn idag, men det är som den sista måltiden på Titanic. Det spelar ingen roll om den var god när skeppet var på väg mot undergång, säger han.

Undersökningen om självskador bygger på ett tragiskt dödsfall för några år sedan och är ett exempel på insatser som ombudsmannen själv tar initiativ till. Och som, hoppas Howard Sapers, ska påverka beslutsfattarna.

– Vi kan bara lämna rekommendationer, säger han.

De flesta undersökningar som kansliet gör utgår dock från anmälningar från enskilda intagna eller deras familjer. Det finns flera sätt att kontakta ombudsmannen på, bland annat en gratis telefonlinje där fyra personer svarar.

Ofta handlar anmälningarna om bristande sjukvård, om isolering och samarbetsproblem med personal. Ombudsmannen prioriterar dessa frågor liksom tillgång till psykiatrisk vård, insatser som förebygger dödsfall, aboriginernas situation och inte minst nedskärningarna i programverksamheten.

Ivan Zinger tycker att bristerna visar på stora klyftor i det kanadensiska samhället och citerar Nelson Mandela som har sagt att ingen känner ett land innan han eller hon besökt dess fängelser, och att ett land ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta.

Hårda ord, kan tyckas, men Ivan Zinger använder färsk statistik för att illustrera vad han menar. På punkt efter punkt har det blivit sämre de senaste fem åren:

Antalet fängslade har ökat med 10 procent,andelen fångar som bor två personer i en cell gjord för en (double-bunking) har ökat med 35 procent, tvångsmedel mot intagna har ökat med 20 procent, antalet fångar som skadar sig själva har fördubblats, antalet villkorligt frigivna har minskat med 20 procent och så vidare.

Var tredje intagen behöver psykiatrisk eller psykologisk behandling, tre av fyra har eller har haft missbruksproblem.

– Svaret på det är att dra ner kraftigt på behandlingsprogrammen. Kriminalvården har beslutat att ta bort en tredjedel av tiden för behandling i fängelserna, säger Ivan Zinger.

Howard Sapers är inte fullt så tuff i sin beskrivning av läget. Möjligen med undantag för hur aboriginer behandlas. Han tycker sig se en del förbättringar, som bättre utbildning för personalen. Samtidigt är kulturen på arbetsplatserna, trots bättre utbildning, ett av de största problemen.

– Det är lätt att arbetet blir till rutin. Och att personal lägger för stor vikt vid säkerheten. Vi hade ett fängelse där personalen stoppade arbetet för att de intagna fick fläskkotletter med ben, benen kunde användas som vapen ansåg personalen.

– Stoppet hävdes. Det slutade med att personalen plockade upp alla ben ur soporna.

Det finns facklig kritik mot ombudsmannens rapporter, som ibland anses sakna förståelse för personalens situation. Howard Sapers säger att personalen har sina egna kanaler och att de fungerar bra.

Len Bush, ombudsman på kriminalvårdsfacket Nupge, tycker trots kritik att Howard Sapers är ovärderlig för personalen.

– Jag är rädd att han inte ska få fortsätta sitt arbete, eftersom han är obekväm för regeringen, säger Len Bush.