– Förstår att det kommer gå åt helvete

Vid sjutiden på kvällen måndagen 14 januari kom Sara till jobbet i Neglingedepån utanför Stockholm. Hon var ganska ny på jobbet, hade bara varit anställd sedan 20 december.

Jobbet går ut på att städa vagnarna. Det är monotont, varje dag är den andra lik, sopa, moppa, torka. Därför har hon svårt att minnas exakt vad som hände just den natten.

– Jag minns att det var första gången jag jobbade själv. Nu var det en måndag, med full trafik och min kollega var sjuk så jag hade ju dubbelt så mycket att göra som en vanlig dag. Och det gjorde väl att jag inte hade så mycket kontakt med rangerarna på plats. Det blev mest att försöka göra min grej och bara bli klar. Och så minns jag att rengöringsmedlet var slut så jag sms:ade chefen.

– Sedan minns jag att jag tycker att det går alldeles för fort och att det går åt ett håll som inte stämmer. Tågen brukar röra sig ibland när jag städar, men då är det bara för att de flyttas inne på depån. Men nu for jag åt ett helt annat håll och i väldigt hög fart.

Kommer du ihåg något mer?

– Jag minns att jag har något slags känsla av att om man ska hoppa så ska man hoppa vid en perrong på höger sida för då är man i samma plan som tåget.

– Så har jag en idé om att försöka vrida om nyckeln, men att det inte går. Och – just det! – att jag måste akta mig för stången man håller sig i. Och det är på grund av att (konstnären) Frida Kahlo fick en sådan genom ryggen och sedan kunde hon inte få barn och blev jättesjuk. Jag såg en film om henne för flera år sedan.

– Och så har jag en idé om att försöka öppna dörrarna.

Var du i förarhytten när tåget åkte?

– Jag vet inte det exakt, men jag måste ju ha varit där någon gång under de tre minuterna om det här med nyckeln stämmer, till exempel. – En annan sak jag minns: det finns olika säten på Saltsjöbanan, dels finns det riktigt gamla, dammiga tjocka mjuka säten, och dels nya som är lite hårdare och då tänker jag att det är vid de mjuka man ska ta skydd.

– Jag tror nu i efterhand att jag förstår att det kommer gå åt helvete, och då har jag väl en idé om att jag borde hålla emot på något sätt om det blir en krock. För annars flyger man runt och då är man där vid ledstängerna.

– Det har jag fått bekräftat när jag pratade med brandkåren. Jag har varit där och fått se alla bilderna från räddningsarbetet och sättet jag har legat på när de har hittat mig stämmer med det jag kommer ihåg, att jag på något sätt har försökt att hålla emot.

Så du har sett bilder på dig själv från räddningsarbetet?

– Ja, det var fascinerande. De har gjort ett sånt otroligt jobb. Det är helt absurt. Jag har legat på vänster sida, precis bakom förarhytten, och förarhytten är helt mosad, höger sida är helt nerplattad, men på vänster sida så finns det ett utrymme som är tillräckligt för mig, som en triangel. Det är uppenbarligen lite för litet eftersom jag var så mosad. Men hade jag legat åt höger hade det varit åt helvete, då hade jag inte suttit här nu.

Var du vid medvetande under räddningsarbetet?

– Ja, hela tiden. Först kommer jag ihåg att jag kanske inte litat på dem helt och hållet för de säger att de ska hjälpa mig men det händer ju liksom ingenting. Men sedan när de väl kommit fram till mig efter ungefär en halvtimme blir det bra. Men innan det har jag varit väldigt orolig. Sedan tog det ungefär två timmar till innan de fått loss mig.

– Och, ja just det, jag har några andra minnen också av räddningsarbetet. Och det är att jag väldigt, väldigt gärna vill se ett ansikte och sen att jag blir väldigt väldigt glad när jag väl får se ett ansikte komma till mig.

Vad fick du för skador?

– Ok, jag börjar nerifrån: Droppfot på grund av en nervskada i vänster ben. Höger ben har jag en klämskada på, men det fungerar som det ska. Sen har jag en fraktur i bäckenet, jag har nio brutna revben, och sen så är båda nyckelbenen brutna. Det var en punkterad lunga också. Ett av revbenen hade varit inne på hjärtat, slitit tag i det och punkterat hjärtsäcken.

– Sedan har de öppnat upp magen för att se om jag hade någon inre blödning, för jag hade lite lågt blodtryck. Men det var inget där, det var förmodligen örat. Örat höll jag på att förlora, men det har de satt fint tillbaka.

– De har varit så duktiga, men samtidigt har de glömt en bit här i pannan. Det är en glasbit eller någonting, men den ska bort nästa vecka.

– Vad är det mer? Några små blödningar på levern och mjälten och så diafragman, ja och så var det en fraktur på käken också.

Hur var det när du vaknade upp på sjukhuset?

– De höll mig nedsövd i tre dygn. Syrran berättade att jag frågade om jag fortfarande låg fastklämd i tåget när jag vaknade. Man är ju rätt förvirrad när man ligger med morfindropp dygnet runt.

– Jag hallucinerade en del. Bland annat var det väldigt intressanta hemliga kungliga dokument som jag hade läst. Jag såg igenom hela den monarkistiska lögnen. Det var häftigt, jag fick upp bokuppslag i huvudet som jag låg och läste från.

– Men nu har jag slutat med allt smärtstillande, jag tar inte ens Alvedon.

Hur var sjukhusvården?

– Det känns som att jag kanske blev lite särbehandlad på sjukhuset, vilket inte alltid var så kul. Eller, det är klart att det var fint att jag fick jättebra behandling och nyponsoppa när jag ville. Men om det samtidigt är någon som ligger och ropar efter vatten ute i korridoren som man ignorerar för hen kanske är gammal och dement och inte kommer ihåg om hen fått vatten eller inte. Det känns tråkigt. Men annars är jag överlag väldigt tacksam för all hjälp jag har fått.

Hur länge låg du på sjukhus?

– Drygt fyra veckor. Först drygt två på Karolinska och sen två på rehab.

Gör du fortfarande sjukhusbesök?

– Ja, jag träffar en sjukgymnast och en kurator på Karolinska. Och på måndag ska jag ta bort glasbiten från pannan. Glasbiten ska jag spara och ge till en vän. Hon är förtjust i enhörningar, så jag tycker att det passar bra.

Hur ser du på misstankarna som riktades mot dig i början?

– Eftersom jag inte var helt klar i huvudet så tog det nog ett tag för mig att förstå att jag hade varit misstänkt, men inte var det längre, när polisen talade med mig efter att jag vaknat. Jag visste inte vad jag kunde säga, om jag säger saker och ting som kanske inte är riktiga minnen och det kanske går emot mig själv.

– Men att jag skulle ha stulit ett tåg, det trodde jag ju aldrig. Men just det här att de trodde att jag skulle ha satt en massa andra människor i fara, för det kunde ju ha varit andra människor som kunde ha råkat illa ut, att jag skulle ha gjort en sån sak medvetet för att typ ta självmord eller så, det är ju det som känns lite hårdare.

Hur ser du på beskyllningarna från Arriva och SL?

– Hur ska jag säga det här? Jag vill verkligen inte sätta mig i offerrollen, men om det varit någon annan, familj eller bekanta, vem som helst egentligen som blivit utsatt för det här så är det fördjävligt, då hade jag också blivit arg. Men jag vill inte bli arg. Det är bara att skratta åt det i efterhand. Det är ju de som har gjort bort sig.

Har de hört av sig?

– Jag har hört att någon höjdare där på Arriva vill komma och be om ursäkt personligen. Och det vet jag inte riktigt hur jag ställer mig till. Det känns ganska konstigt. Jag vet inte varför man skulle göra det. Jag kan ju inte bara förlåta, och när man kommer så där personligen blir det så på individnivå. Vad ska jag säga? Nä, men det gör ingenting och klappa på huvudet, eller vad då?

– De har ju gjort bort sig litegrann och det är väl ingen som har missat det nu.

– Men min arbetsgivare, Caretia, har varit väldigt bra. Därifrån har jag fått fullt stöd från och det är jag väldigt tacksam för. De hjälper mig fullt ut med allt jag behöver.

Polisen gjorde husrannsakan. Hur upplever du det?

– Det är ju en kränkning, men samtidigt så är det väl en del av polisarbetet och alla ska behandlas lika. Men någon har ju varit och läst ens dagbok, det kanske är lite flickigt, men det känns tråkigt. Men jag tror att det var en värre kränkning för familjen, jag var ju inte vid medvetande då. Det är de som blivit utsatta för det.

– En intressant sak som jag fick veta när jag träffade brandkåren var att man inte hade förhört dem förrän på torsdagen efteråt. Och de hade ju förstahandsinformation där jag har sagt att jag städade tåget och sedan att det bara börjat rulla i väldigt hög fart. När utredarna väl pratade med dem så hade de sagt att det var ju den intressantaste informationen de fått.

Nu riktas ju misstankarna mot Arriva och SL i stället. Hur ser du på att de som först pekade finger åt dig nu själva är misstänkta?

– Jag ska inte säga att det är något som känns bra med det här. Det är väldigt tråkigt att det hänt, men det är klart att det är bra om det hamnar på dem det ska hamna på, det är ju de som har gjort fel.

Vem anser du är ansvarig för det här?

– Det vet jag inte. Jag vet ju inte exakt hur det gått till så jag kan inte uttala mig om det. Det är väl bra att det inte spekuleras mer i det innan man har några bevis. Tänk bara hur det var för mig, lika snabbt som man pekade ut mig blev jag friad. Så innan man vet vad som hände går det inte att säga.

Då dimper posten ner i brevlådan, ett brev från SL med en räkning på 246 kronor.

– Åh, här kommer räkningen på tåget, men det var ett billigt tåg, säger Saras pappa Mats som sitter med under intervjun.

Men det visar sig vara en räkning på sjukhusresa med taxi – inte tåg. Och så är där ett brev från TV 4. Tidigare har hon också fått brev från Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, bland andra. Hon visar upp ett av dem.

– Alltså, de är så smöriga, journalisterna. Den här har minsann också jobbat som städare och vet hur jobbigt det är, han är förvånad över hur många det är som faktiskt vill prata om sina upplevelser och att det kan kännas skönt, och så skriver han om tsunamin, Haiti och Pakistan.

Hur ser du på medias rapportering?

– Från början hade jag en idé om att jag absolut inte ska gå ut i media. Jag vill inte ha den uppmärksamheten. Journalisterna har ju inte varit på mig direkt men vad jag hört från facket och arbetsgivaren så har det varit väldigt mycket press på dem och det gillar jag inte. Att man säger att man respekterar att jag inte vill ställa upp men att de ändå kommer tillbaka, fortsätter.

– Jag förstår att journalisterna dras med i nyhetshetsen, inflikar Mats. Men redan från början fanns ju uppgifter som sa att det inte var helt klart att hon stulit tåget. Det kunde man ha lyft fram i stället för att okritiskt repetera vad SL och Arriva sa.

Varför har du valt att inte gå ut i media?

– Jag vill inte bli någon offentlig person och sitta och hålla monolog i tv-soffor. Jag minns ju nästan ingenting så jag har inte så mycket att komma med. Historien finns ju redan där.

– Jag väljer att berätta här och nu. Delvis för att kanske slå hål på någon fördom. Det fanns teorier på rasistsajterna om att det är så tyst i media för att jag är papperslös och andra grejer.

Här bryter pappa Mats in igen.

– På de där forumen gör de direkt kopplingen: är man städare så är man invandrare och är man invandrare så är man terrorist. Så ni får gärna, för att reta de där djävla rasisterna, skriva att Sara är född och uppvuxen i Hälsingland.

Sara fortsätter:

– Men det är också av tacksamhet mot facket som jag ställer upp här och att kanske få någon annan ung person att överväga att gå med, se över riskerna på sitt arbete. Då är det värt det.

– Det är väldigt skönt att ha med facket. Klubbordförande kommer vara med på möten med SL och Arriva och hjälpa mig med försäkringar och sådant. Det är väldigt bra eftersom jag inte kan så mycket om det där själv.

Kan du dra några lärdomar av det som har hänt?

– Det blir lite annat fokus nu på vad som är viktigt och inte. Självklart har jag fokus på att bli frisk. Saker och ting blir lite klarare, man ser vilket stöd som är äkta. Jag får ju också en annan inblick i vårdsystemet, i facket, i rättssystemet, än vad jag annars skulle haft. Så det blir ju en sådan erfarenhet.

– Sedan verkar det som det kommer en del goda saker ur det här. Kring säkerhetstänkande och så vidare.