I ett hus i skogens slut bor Maria Fredriksson med tvååriga sonen Eliot och fyra katter. Sekotidningens utsände måste först sätta sig på golvet och leka med bilar, prata med Nalle Puh och Ior och låna ut block och penna till Eliot innan intervjun kan börja.

Byggare Bob underhåller sedan någotsånär medan mamma pratar med reportern.

Maria berättar att hon för 20 år sedan, i mitten av 90-talet, arbetade i arresten i Göteborg.

– Det var mycket av livets baksida man fick se där, så det var ganska tungt.

Hon tackade därför ja när hon blev erbjuden att vara med och dra igång utlänningsförvaret i polisens regi.

– Förvar låter så hemskt, men så var det. Där förvarades människor som utreddes i asylärenden eller väntade på att utvisas. Vår uppgift var att göra livet hyfsat trevligt för dem medan de väntade. Men vi vaktade dem också, de som inte fick avvika. Tjänsten hette vaktkonstapel och vi hade uniform.

Hon beskriver arbetet som intressant men psykiskt påfrestande. Familjer med småbarn som väntade på utvisning, tragiska livsöden och människor hon byggde upp relationer med men som sedan försvann.

– Många hade det väldigt jobbigt och då var vi tvungna att se till att de inte tog livet av sig.

Efter några år började det pratas om att Statens invandrarverk (Siv, numera Migrationsverket) skulle ta över verksamheten. Till en början uppfattade Maria och hennes kolleger det som löst prat, men så 1997 blev det verklighet.

– Om man tänker efter var det rätt dramatiskt, faktiskt. Klockan 12 på natten lämnades nycklarna över och så jobbade vi inte där längre. Jag var inte med vid själva överlämnandet men det kändes väldigt sorgligt.

Alla anställda på förvaret ville fortsätta hos den nya arbetsgivaren men hos Siv ansåg man inte att man hade skyldighet att ta över personalen. Polismyndigheten sade då upp samtliga på grund av arbetsbrist. Maria och alla hennes kolleger sökte tjänsterna hos Siv och alla fick gå på intervju.

– Det var lite jobbigt när vi gick och väntade och då snackades det ju en del, vem skulle få det, var någon bättre än de andra och så där. Själv tycker jag att jag gjorde dåligt ifrån mig på intervjun, men jag vet ju att jag hade klarat jobbet utan problem.

Av de 14 som arbetat på förvaret fick tre ny tjänst hos Siv, men Maria var inte en av dem.

– Jag tycker att det var väldigt surt att de inte tog över alla oss som jobbade där, vi kunde ju jobbet.

I stället blev det tvist, Seko menade att det var en klockren verksamhetsövergång enligt Las 6 b, medan Siv menade att det var en helt annan verksamhet efter övertagandet, med andra, högre krav på de anställda.

– De sa att det behövdes högskoleutbildning, så vi var inte kvalificerade, men sedan visade det sig att det bara var hälften av dem som fick jobb som hade det och ingen av de tre från oss. Så det var ju inte sant. Det kändes tråkigt att någon bedömde att man inte var värdig, att inte klara av det jobb jag haft i fyra år.

När så förhandlingsvägen stängts på grund av oenighet hamnade ärendet så småningom i Arbetsdomstolen (AD). Arbetsgivaren försökte på alla sätt att slingra sig.

Nej, hävdade man, det var en annan verksamhet, alltså ingen verksamhetsövergång. Men, om AD ändå kommer fram till att det var samma verksamhet så var det i alla fall inte övergång eftersom det är samma arbetsgivare, staten, och då gillas det inte. Men om AD ändå kommer fram till att det är olika arbetsgivare så var det i alla fall rätt att sparka dem eftersom deras tjänster inte fanns kvar och då var det arbetsbrist.

– Jag trodde aldrig att vi skulle vinna. Jag var ju inte med på själva förhandlingarna men vi uppdaterades hela tiden av vårt juridiska ombud, Anett Olofsson som verkligen kämpade för oss.

Men vann gjorde de, åtminstone delvis, AD konstaterade att det rörde sig om verksamhetsövergång. Förvisso var det rätt att säga upp folk på grund av arbetsbrist men Siv frångick turordningsreglerna när uppsägningarna drabbade Maria och hennes kolleger. För Marias del innebar det att hon tilldömdes ett skadestånd på drygt 160 000 kronor.

– Pengarna betalades ut månadsvis och vid det laget hade jag andra inkomster, så då levde jag gott. Hade jag varit lite mer förnuftig då så hade jag haft en slant sparad från den tiden, men då gick de bara till det allmänna levernet.

I dag arbetar hon som receptionist på ett bostadsbolag i Varberg och kan se tillbaka på tiden på förvaret med viss saknad, men helt utan bitterhet.

– Jag är inte alls lagd åt det hållet. Ingenting blir ju bättre av att man går och ältar det. Men jag kan sakna den tiden.

– Det finns människor därifrån som jag fortfarande tänker på ibland. Och då kanske de bara hade stannat i två veckor, men ändå satt sådana spår.