Att problem även finns inom Seko framgår av de berättelser som Sekotidningen samlat från anställda och förtroendevalda de senaste dagarna. Det handlar om kränkningar, sexuella trakasserier och sexistisk jargong.

En kvinna med förtroendeuppdrag, som vill vara anonym, anser att fackföreningsrörelsen borde gått före i kampen mot sexuella trakasserier. Hon har själv blivit utsatt för sexuella trakasserier och har stöttat andra. När hon velat gå vidare till andra fackliga uppdrag har ”stolen redan varit upptagen – av en man”.

-Istället kommer vi sist. Det är vi som äger frågan, vi som kan mest om vad som händer i arbetslivet och därmed inom facket. Nu hoppas jag att det kommer något bra ut av metoo-rörelsen. Vi kan inte blunda längre, vi måste prata betydligt mer om det.

Hon sammanfattar sina erfarenheter:

-Facket är den gubbigaste kultur som finns, så är det. När vi tänker på facket så ser vi bilden av en vass facklig förhandlare, en man som låter mycket, som hugger i och lever om. Facket är inte en kvinna.

Samtliga som Sekotidningen talat med vill vara anonyma, både män och kvinnor, trots att såväl LO som Seko välkomnat och uppmanat till öppenhet. Sekos ordförande Valle Karlsson har sagt i en intervju med Sekotidningen att inget ska sopas under mattan.

Ändå är det svårt att kritisera sin egen organisation öppet. Särskilt om man vill bli omvald till sitt uppdrag eller gå vidare i den fackliga karriären, säger av av kvinnorna. Många drar sig också för att anmäla till chef eller polis. Dels för att de även i fortsättningen ska sitta vid samma sammanträdesbord som mannen i fråga, dels för ett de ”tycker synd” om honom.

Citat:

”Det var ett skyddsombud som kom med många ovälkomna förslag och till sist gick det så lång att jag inte ville sitta bredvid honom när vi hade gemensamma möten. Jag försökte placera mig så långt från personen som möjligt. Jag fick svårt att sköta mitt uppdrag. Jag tog upp det med min klubbordförande som pratade med skyddsombudet och det upphörde. Men det var väldigt spänt när vi träffades.” 

 

”Jag har suttit på fackmöte och männen börjat diskutera hur en kvinna ser ut. Som sekreterare har jag sagt något i stil med att ”hur stavas det där, för vi ska väl ta det till protokollet” Då kan det bli tyst. Efteråt har jag fått stöd, även av män som tycker att det var bra det jag sa. Men de säger inget under mötet.”

 

”Vi var några förtroendevalda från olika fack som gick ut och käkade efter ett möte. Efter en stund börjar en 60+ man smeka mig över ryggen och ner över rumpan. Jag var 24 år. Han ville att jag skulle byta till hans förbund som är konkurrerande mot mitt.”

 

”Vi var några förtroendevalda som skulle diskutera ett tungt fackligt uppdrag, som snart skulle bli ledigt. En av männen sa att jag inte kunde vara aktuell för uppdraget eftersom jag var i den ålder då kvinnor föder barn. Jag var ensam kvinna i rummet och ingen av de andra närvarande männen sa något. Händelsen tog mig väldigt hårt och jag kände att det inte fanns någon utvecklingspotential i mig på grund av mitt kön. Detta bidrog till att jag lämnade mitt uppdrag och sökte mig till en annan arbetsplats.”

 

”Ett skyddsombud på jobbet hade lagt en 6.6a och vi var på besök hos Arbetsmiljöverket. Jag var där som klubbordförande. När alla hade lämnat rummet förutom en inspektör (man 50+) säger han att jag har väldigt vackra ögon och att han gärna skulle träffa dem och mig på krogen nån kväll.”

 

”Avdelningen där jag jobbade hade en jargong som var väldigt grabbig och sexistiskt.  Männen använde härskartekniker mot kvinnorna, både assistenter och kvinnliga ombudsmän. Det skedde öppet på fikaraster och möten. När kvinnofrågor kom upp suckade männen och sa ”ska ni prata om det där igen”. Samma sak när vi pratade om att bilda ett kvinnligt nätverk. Då kom det kommentarer av typen ”vi män behöver också ett nätverk” eller när vi diskuterade arbetskläder för kvinnor, då kunde vi få höra att ”ska det behövas, det är väl ingen skönhetstävling”. En ombudsman sa att han accepterar homosexuella men ”de ska inte synas”. Jag kom till Seko från ett annat fackförbund, där jag varit förtroendevald. Jag blev förvånad över kulturen, den kändes gammaldags, på mitt tidigare förbund hade varit tabu att säga allt det här helt öppet.”

 

Uppropet #inteförhandlingsbart är en del av metoo-rörelsen, vars syfte är att visa hur vanligt det är med sexuella trakasserier mot kvinnor. Det började med ett avslöjande i tidningen New York Times i början av oktober. Flera kvinnor vittnade om övergrepp som filmproducenten Harvey Weinstein utsatt dem för.

I Sekos branscher finns, än så länge, uppropet #banavag för kvinnor i transportbranschen, inom alla trafikslag, järnväg, väg, sjöfart och luftfart. Du som vill dela en berättelse mejlar till metoo.banavag@gmail.com

Du som har en berättelse att dela med dig av till Sekotidningen, hör av dig till: Karin.lindgrenstromback@sekotidningen.se

Illustration Angelica Hellgren angelicahellgren.se