Vad har fascinerat dig mest med er etthundraåriga historia?

– Jag får säga tre saker: De spanienfrivilliga, krigsseglarna och slaget om Black Prince.

– De spanienfrivilliga är fascinerande för att det var så många sjömän som anslöt sig till regeringstrupperna för att kämpa mot Franco. Av totalt 500 svenskar var 200 sjömän, unga män som lämnade allt de hade och tog sig till Spanien för att slåss mot fascisterna.

– Krigsseglarna, för att de gjorde så mycket för Sverige och andra länder. När tyskarna lagt ut minor och skapat Skageracksspärren var det närmare 6 000 svenska sjömän som hamnade utanför spärren och som inte kunde ta sig hem. Sedan behandlades de som skit när de väl kom tillbaka till Sverige.

– Det var först på 90-talet som de fick upprättelse då de fick ett tack och man reste krigsseglarmonumentet i Göteborg. Det där är en svart fläck i den svenska historien.

– Och så Black Prince slutligen, eller slavskeppet som det kallades. Det var norska rederiet Fred Olsen som satte in en färja mellan Göteborg och Köpenhamn med låglönebesättning med usla villkor. Sjöfolksförbundet tog strid och demonstrerade varje dag nere på kajen och körde med småbåtar så Black Prince inte kunde lägga till. Till slut gav rederiet upp. Hade vi inte tagit den striden hade det nog inte funnits någon svensk sjöfart kvar.

Hur ser du på dina år som ordförande?

– Jag tillträdde 2002. Då var det högkonjunktur och vi hade precis fått ett nytt, fördelaktigt sjöfartsstöd. Fartyg flaggades in och man bytte ut gammalt tonnage. Det var guld och gröna skogar, vi satt bara och skrattade på förbundskontoret. Tidningen Dagens Industri skrev om hur redarna skar guld med täljkniv och vi hade med de löpsedlarna in i förhandlingarna. Vi fick väldigt bra avtal då så vi slappnade av.

– Så kom finanskraschen och allt rasade. Vi blev helt tagna på sängen. Hade vi varit smarta hade parterna och regeringen gjort en åtgärdsplan för en lågkonjunktur i förväg, under de goda åren, men det gjordes inte. Utan den kom nu och det är inte så bra att göra när man är mitt uppe i krisen.

Om vi går till nutid, vilka är de stora utmaningarna ni har att handskas med i dag?

– Den viktigaste frågan i dag är schysta villkor. Och det gäller inte bara för oss utan i alla branscher. Vi måste stoppa den osunda konkurrensen med pressade löner och dumpade villkor. Men, det är viktigt att påpeka, man får aldrig skylla på dem som kommer hit, utan det är ett systemfel. Man får aldrig ställa arbetare mot varandra.

Och vad tror du om utmaningarna i framtiden?

– Det är väl att bemanningen kommer att minska ytterligare. Tekniken finns redan i dag för helt obemannade seglatser över Atlanten. Men man är än så länge rädd för olyckor och andra oförutsedda händelser så myndigheterna kräver bemannade fartyg. Men snart blir det kanske bara två tre personer som övervakar allt.

– När jag var till sjöss kom roro-färjorna och de gjorde att det behövdes mycket färre ombord. Jag jobbade på Svenska Orientlinjen som hade sex fartyg med tolv mans besättning vardera. Och de klarade av lika mycket som man tidigare behövt 18 fartyg med 30 mans besättning.

– Så den utvecklingen har alltid funnits och det är bara dumt att kämpa emot den. Vår utmaning blir ju att kämpa för att de som ska utföra arbetet ska ha så bra villkor som möjligt och ha rätt utbildning och kompetens för jobbet.