Elin togs som gisslan av dömda mördare: ”Jag blev väldigt rädd”

I slutet av juli togs två kriminalvårdare som gisslan av intagna på anstalten Hällby utanför Eskilstuna. Dramat pågick i nio timmar innan båda hade släppts. Ingen skadades fysiskt.

–Det kom från ingenstans och allt gick jättefort. Jag blev väldigt rädd först, men slappnade av en aning medan timmarna gick. Vi visste inte vad som väntade oss.

”Kände mig tom inombords”

Det säger Elin, en av de gisslantagna. Hon har fått hjälp och stöd efter händelsen och mår bra när vi talas vid på telefon. 

Trots att det är svårt vill hon berätta sin version om vad som hände, hur hon kände sig och att allt gått bra. Hon och kollegan agerade som de fått lära sig och hon tycker att Kriminalvården gjorde ett bra jobb.

Det fackliga ombudet Cecilia Nilsson, som också är med vid intervjun, håller med.

–Allt sköttes by the book, och det känns väldigt tryggt för framtiden, säger hon. Förhandlarna fick till sist gisslantagarna att ge upp, släppa gisslan och överlämna sig.

Det var först när Elin släpptes och kom ut ur vaktrummet, som hon förstod hur stor händelsen var och vilken uppmärksamhet den fått. Hon kände en otrolig lättnad över att allt var över och samtidigt helt tom inombords.

Började som en helt vanlig arbetsdag

Elin, är visstidsanställd och har arbetat på Hällby sedan april i år. Hon trivs och valde att komma tillbaka till jobbet och samma avdelning redan veckan efter gisslandramat.

–Jag fick möjligheten att känna mig för efter några dagar hemma. Jag vill stanna i Kriminalvården och kände att jag behövde gå tillbaka så fort som möjligt för att inte bygga upp en rädsla.

Polisförhöret har hittills varit den jobbigaste stunden efter händelsen. Det var som att uppleva allt på nytt.

–Psykologen jag träffar säger att det inte är bra att älta det som hänt för mycket. Då läker man sämre, säger Elin.

Den dagen, den 21 juli, var en helt vanlig arbetsdag. Elin kom in från promenaden och gick till vaktrummet där en kollega befann sig.

Strax efter ringde en av de intagna på dörren och bad om sin medicin.

–En helt normal händelse, säger Elin.

Fick lägga sig ner på golvet

Elins kollega öppnade dörren in till avdelningen medan hon stod vid dörren till vaktrummet. Det är två dörrar mellan avdelning och vaktrum. Den intagne som ringt kom ut och samtidigt trängde sig ytterligare en intagen ut och de båda tvingade in Elin och kollegan i vaktrummet.

–Vi hann larma, säger Elin.

Killarna hotade de båda kriminalvårdarna med vapen som de tillverkat själva av bland annat rakhyvlar. Elin och kollegan fick lägga sig ner på golvet.

–Det kom så plötsligt. Det var inget vi kunde förutse. Det var mycket personal på plats den dagen, men just där och då var det bara vi två, säger Elin.

Efter en stund fick de sätta sig upp. De pratade med killarna för att få dem vänligt inställda, så som de lärt sig.

Andra intagna ringde in till vaktrummet och bad killarna att sluta med de dom höll på med. Något som inte var populärt, enligt Elin.

–De drog ur sladdarna.

Elin valde att stanna när kollegan släpptes

En gisslansituation påverkar alla intagna, menar Cecilia Nilsson. Det blir nya rutiner, ökad säkerhet och på sätt och vis en kollektiv bestraffning.

–De vet övriga intagna. De gillar det inte och visade det.

Gisslantagarnas krav var från början kläder, en helikopter och 250 000 euro. När förhandlingarna pågått i någon timme kom de med krav på kebabpizza. Elin tror att de insåg att de inte skulle få någon helikopter.

Pizza visade sig vara något som Kriminalvårdens förhandlare kunde gå med på. Som motprestation skulle en ur gisslan släppas.

Elin säger att hon valde att vara den som stannade. När kollegan lämnat rummet gick det ytterligare två timmar innan hon släpptes och allt var över. Gisslantagarna gav upp.

Nio timmar är en väldigt lång tid. Hur orkade ni?

–Spänningen gjorde att jag höll mig alert. Vi fick gå på toaletten och dricka vatten. Vi hade tillgång till vår mat i kylen och fick äta om vi ville. Men jag var inte hungrig. Tröttheten kom efteråt.

Vad som utlöst dramat vet inte Elin eller Cecilia. Avdelningen där gisslandramat utspelade sig var inte överbelagd. Alla har eget rum. Det fanns ett visst missnöje, med maten bland annat, men Elin tror inte att utlöste händelsen.

”Det behövs mer utbildad personal”

–Vi får se vad polisens och Kriminalvårdens utredningar kommer fram till, säger hon.

Det finns kritik inom Kriminalvården mot att intagna har tillgång till rakhyvlar och plastbestick, som de kan göra om till vapen. Som gisslantagarna på Hällby gjorde.

Cecilia förstår kritiken, men tror inte att det är avgörande.

–Intagna är påhittiga och har tid. Det finns alltid något som går att använda som tillhygge. Det räcker med en stol.

En viktigare åtgärd för att förebygga fler händelser är att anstalt och häkten får en större andel utbildad personal, tror Cecilia. Och att Kriminalvården ”måste lära sig att behålla sin rutinerade personal”.

–Allt detta måste få kosta pengar, säger hon.

Det har kommit fram i media efteråt att en av de intagna som attackerade Elin och hennes kollega försökt ta gisslan på Kumla. Det var strax innan han kom till Hällby.

Elin och Cecilia visste inget.

–Det är svårt att utgå från tidigare händelser eftersom människor ibland ändrar sitt beteende mellan olika anstalter. I hans fall verkar det dock vara annorlunda, säger Cecilia.

Seko: Trängsel leder till missnöje och oro

Josip Jovasevic, vice ordförande för Seko Kriminalvård, lyfter fram överbeläggningarna som en riskfaktor för hot och våld framöver. Trängsel leder till missnöje och oro.

Så var det 2004 då ett annat gisslandrama utspelade sig på Hällbyanstalten.

Ett annat bekymmer, enligt Seko, är att personalen i hög grad är visstidsanställd. Statistik från Kriminalvården visar att andelen ligger mellan 30 och 50 procent. Merparten saknar utbildning.

Fler intagna kräver mer personal, samtidigt som det varit svårt att utbilda på grund av pandemin.

–Nu vill arbetsgivaren gå en genväg genom att erbjuda kortare utbildning, sju veckor i stället för ordinarie 24 veckor. Det är vi emot. Det räcker inte för att klara jobbet och blir väldigt orättvist, säger Josip.