”Bort med politisk klåfingrighet”
Debatten om sänkta lägstalöner har blivit hård och intensiv. Arbetsgivarna vill få in det i avtalsrörelsen, medan flera Allianspartier vill ta till lagstiftning om inte parterna kan komma överens. Men facken vill värna den svenska modellen.
– Människor integreras inte bättre av att de får en lön de inte kan leva på, sa Janne Rudén på kollektivavtalets dag den 17 mars.
Ett av de främsta argumenten från lönesänkarfalangen handlar om integration. För att fixa jobb åt alla nyanlända i flyktingkatastrofens spår måste lönerna sänkas, för att sänka tröskeln in till arbetsmarknaden.
Från fackligt håll hörs högljudda protester. Bland annat har förbunden inom 6F dragit i gång kampanjen Lönesänkarna. Den tar fasta på att den svenska ekonomin går för högvarv, att chefslönerna ökar kraftigt och att aktieutdelningarna är mycket stora. Samtidigt kräver de som håvar in pengarna att de med lägst lön ska tjäna ännu mindre.
– Människor integreras inte bättre av att de får en lön som inte går att leva på. Vi vill istället satsa på utbildning för dem som ingen har och snabbspår för dem med som redan har utbildning så de snabbt kan komma i arbete, säger Sekos förbundsordförande Janne Rudén.
Han menar att syftet hos dem som vill sänka lägstalönerna är ett annat än att få nyanlända i arbete.
– De är ju ute efter att sänka lönerna på hela arbetsmarknaden. Och att borgerliga politiker hotar med lagstiftning kan vi inte acceptera. Bort med politisk klåfingrighet. Lönerna reglerar vi bäst själva.
Att sänkta lägstalöner pressar ner lönerna har stöd i den forskning som finns. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) konstaterar att om lägstalönerna sänks med en krona så sänks de näst lägsta lönerna med ungefär hälften, alltså 50 öre.
Forskningnen visar också att effekterna är små, eller obefintliga, med sänkta löner för jobbskapandet, om de inte sänks rejält. IFAU konstaterar att de sänkningar som skulle vara nödvändiga är så stora att de inte skulle kunna betraktas som rimliga på den svenska arbetsmarknaden.
Dessutom finns redan i dag en rad olika lönesubventioner till arbetsgivare som anställer nyanlända eller personer med kort utbildning. Till exempel finns så kallade instegsjobb där Arbetsförmedlingen står för upp till 80 procent av lönekostnaden. Det innebär att arbetsgivarens totala kostnad är 4265 kronor vid en månadslön på 17000 kronor, vilket idag är lägstalönen i några av Sekos avtal. Men intresset från arbetsgivarhåll är svalt. Under 2015 tillkom bara knappt 8000 sådana jobb, enligt statistik från Arbetsförmedlingen.
Sänkta löner skulle också innebära större kostnader för skattebetalarna.
– Det är redan idag många, framför allt deltidsanställda, som hamnar på nivåer runt existensminimum. Om lönerna sänks ännu mer skulle man vältra över mycket till det sociala försäkringssystemet, framför allt det kommunala försörjningsstödet, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö Högskola.
Enligt honom skulle sänkta lägstalöner innebära ett systemskifte.
– På de låga nivåerna skulle de ambitionerna vi haft i Sverige inte fungera. Vi har ju fört en politik som går ut på att man ska kunna leva på sin lön och det skulle inte gå längre.
