Arbetsgivarna betalade för att granskas
Fram till 2007 betalade privata arbetsgivare på vägsidan en granskningsavgift till Sekos väg och banklubbar. Avgiften var 1,5 procent av utgående löner och skulle bekosta granskning av löner och villkor för de anställda i mindre företag utan lokal facklig organisation.
Arbetsgivarna tyckte illa om konstruktionen, och i avtalsrörelsen 2007 insåg först Byggnads och sedan Seko att slaget var förlorat.
Seko gjorde då en deal med arbetsgivarna om att avveckla granskningsavgifterna på tre år. Avgiften ersattes under en övergångsperiod av ett utvecklingsbidrag, 1,25 procent 2008, 0,75 procent 2009 och 0,25 procent 2010, öronmärkt för att utveckla den lokala fackliga verksamheten.
– Så pengarna fortsatte under den här perioden att flöda in. Vi satsade jättemycket, utbildningar och annat, på de förtroendevalda i företagen. Även arbetsgivarna tyckte att det här var väldigt viktigt, säger Björn-Inge Björnberg, ombudsman på Seko med ansvar för väg- och banbranschen.
Tidigare hade pengarna gått direkt till väg- och banklubbarna som haft egna ombudsmän anställda. När pengarna skulle sluta rulla in var man tvungen att tänka om. Seko centralt skulle ta över arbetsgivaransvaret för om budsmännen.
– Vi var också tvungna att trappa ner på antalet ombudsmän, säger Björn-Inge Björnberg.
– 2008 var det 35 stycken, och nu är det knappt 20, så det var ju viktigt att de förtroendevalda i de större företagen tog över deras uppgifter.
Sedan kommer den springande punkten – för att klara de nya lönekostnaderna för ombudsmännen ville förbundet ha in 50 miljoner kronor från klubbarna över tre år. Och det är där som den så kallade Seko-härvan tar sin början.
