”Knäna blev utslitna”

När började du jobba?

– Jag började spika upp telefonapparater 1959 när var 20 år. Jag jobbade som teletekniker bortåt tio år och sedan blev jag facklig på heltid. Jag var med när Statsanställdas för­bund bildades, och satt i förbundsstyrelsen.

Hur såg en vanlig dag ut på jobbet?

– Det första vi gjorde på morgonen var att leta upp pann­rummet för att ställa snuskburken på pannstocken så att maten skulle vara varm vid tio. Det fanns ju inga man­skapsbodar så vi fick byta om i källaren eller på gården till fastigheten vi jobbade i.

– Vi hade med oss telefoner som vi spikade upp och drog ledningar. Folk var så tacksamma och alla bjöd på kaffe så man hade sur mage hela tiden.

Vad var det bästa med jobbet?

– Friheten. Vi fick en påse med kartor och papper på vad vi skulle göra och sedan jobbade vi helt efter eget huvud. Vi jobbade på ackord, grundlönen var 1:20 i timmen men jobbade man på kunde man komma upp i 3–4 kronor.

Vad var det sämsta med jobbet?

– Det var djävligt på många sätt också. Att byta om på gården och lägga ner sina kläder i verktygslådan. De var iskalla när man skulle sätta på sig dem igen. Och det var slitsamt, stå på knä på råa betonggolv och släpa kabel­ trummor i trappor. Mina knän blev utslitna, men jag fick nya för några år sedan så nu kan jag gå ordentligt igen.

– Men jag ångrar verkligen inte mitt yrkesval.