Som ledarskribent kan jag ibland få känslan av att lägga stor möda på att argumentera för vattnets betydelse för sjöfarten. Eller på något motsvarande som det, egentligen, inte borde finnas behov av att försöka övertyga om. Här kommer nu några exempel på detta:
Skatterna. I ett läge där den gemensamma välfärden urholkas och klyftorna växer tycks det som en dålig idé att skära bort ytterligare resurser genom att sänka skatterna. Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, vill inte bara stoppa skattesänkningarna.
Han vill höja skatterna, rejält.
I vår intervju säger han att när resurserna till vård, skola och omsorg minskar så sjunker kvaliteten. Vilket öppnar en marknad för de privata alternativen.
”Friskolor och privata sjukvårds- och inkomstförsäkringar blir valet för dem som har möjlighet. Då ökar kraven på ytterligare skattesänkningar, även från dem som har det sämst. För då känner även de att de måste fixa välfärden på privat väg när samhället inte
längre klarar av att leverera. Systemskiftet har gjort egenintresset
nödvändigt.”
Nästa exempel handlar om delaktighet och inflytande. Och då inte bara den ”känsla” av delaktighet som det ibland talas om att de anställda ska känna 

Ju mer ansvar och inflytande en person har och tar, och ju mer av just delaktighet hon känner, desto bättre är det – för alla. En person som saknar information, blir överkörd och inte lyssnad på, den personen trivs sämre och gör ett sämre jobb. Självklart, ja visst. Märks det i arbetslivet? Sällan.
Men det finns undantag. Läs reportaget om Infranords signaltekniker i Helsingborg där ansvar och inflytande ökar både trivsel och hälsa och dessutom ger bättre ekonomiskt resultat.
Det tredje exemplet handlar om järnvägen. I början av december
presenterade Riksrevisionen en granskningsrapport som var mycket kritisk till Trafikverket för deras oförmåga att förhindra
förseningar på järnvägen.

En stor del av skulden hamnar på regeringen, som ju ska styra Trafikverket, men som enligt Riksrevisionen saknar analys och
överblick, och lägger för liten vikt vid uppföljning.

Rapporten ger bilden av en myndighet som lämnats vind för våg utan att kunna navigera, åtminstone när det gäller frågor kopplade till
förseningarna.
I sanningens namn ska sägas att Riksrevisionen också påpekar att ett förändringsarbete inletts på Trafikverket, men att det är för
tidigt att uttala sig om resultatet.
I detta nummer tar vi också upp strejken inom skärgårdstrafiken. Det är intressant att se hur självklart och naturligt Almega anser det vara
med strejkbryteri. Kan det vara möjligt att arbetsgivarna inte inser att de med den inställningen inte bara trampar många årtionden tillbaka i historien, utan även bidrar till en utveckling på arbetsmarknaden
som få vinner på?