Politiken efter corona kan inte vara nyliberal
Solidaritet rår inte på ett virus men ger ett friskare samhälle. Det är viktigt att komma ihåg nu när pandemin drabbar oss.
Den här ledaren skulle ha handlat om säkerheten på jobbet, Sverigedemokraterna och facket. Om hur partiföreträdare från SD jämställer fackliga förtroendevalda med företrädare för det kommunistiska Ryssland. Men viruset kom emellan.
Samhället ska ställa upp
Frågan är vilka effekter coronaviruset ger, utöver att många av oss blir sjuka, några svårt sjuka och att vissa inte överlever. Vi vet inte så mycket mer än att det blir stora effekter och för enskilda människor förödande.
Arbetare drabbas av uppsägningar och permitteringar, timanställda får inte längre några timmar, visstidsanställda får ingen förlängning och för många småföretagare väntar konkurs.
En del av dessa grupper har dålig anknytning till arbetsmarknaden, de är inte berättigade till a-kassa eller har inte sett någon mening att ansluta sig. En stat som kallar sig stark och solidarisk måste ställa upp för dem, på samma sätt som de ställer upp för storföretagen. I synnerhet nu, när vi sägs närma oss en ekonomisk kris vi kanske aldrig har sett maken till.
Och den timanställda med dålig ekonomi som får lite kompensation kommer garanterat inte att skicka skattepengar vidare till några aktieägare.
För många som jobbar vidare gäller distansarbete, för att skydda sig själva och för att skydda andra. Men denna rimliga försiktighet gäller inte alla.
Viktigast att säkra intäkter
Det finns nämligen något som övertrumfar all försiktighet och det heter Intäktssäkring.
Den regionala tågtrafiken här i landet bedrivs av privata bolag på uppdrag av regionerna. I avtalen de skriver med tågbolagen är en viktig del att få alla resenärer att betala. Det kräver kontroll och sköts inte den väntar böter. Och för att undvika böter tvingas de anställda jobba vidare på fulla tåg och perronger som om det aldrig funnits något coronavirus. Liknande exempel finns i flera andra branscher.
Ansvaret vilar tungt på trafikpolitikerna, men även på arbetsgivarna. Inkomstsäkringen, liksom brister i beredskap och sjukvårdsresurser har sin grund i politiska beslut. Det gäller även för Kriminalvården, där politikerna bestämt sig för att fylla våra fängelser till bristningsgränsen. Platsbrist i kombination med besöksförbud har skapat en krutdurk.
Kanske blir en effekt av den pågående pandemin att vi börjar fundera över vilken politik som är mest hållbar och rättvis, för människor och för natur och som därmed gör oss bättre rustade för nästa pandemi.
Den politiken är inte nyliberal, det är uppenbart.