Vi ska inte ha någon nollvision mot olyckor i arbetet.
Vi ska inte ha lagstadgad rätt till heltid.
Vi ska inte begränsa rätten att anställa på visstid.
Vi ska inte återinföra skattereduktionen på avgiften till fackförbund och a-kassa.
Vi ser inga problem med att kvinnors arbetsskador inte omfattas i samma utsträckning som männens i arbetsskadeförsäkringen.
Däremot vill vi att fem personer i stället för två ska kunna undantas från turordningsreglerna vid uppsägningar.
Självklart anser vi att du har mer gemensamt med din svenska chef än med din utlandsfödda arbetskamrat.
En ”gemensam nationell och kulturell identitet” är viktigare än motsättningen mellan arbete och kapital – vi sitter alla och guppar i samma blågula båt.
Sverigedemokraterna vill gärna framställa sig som ett ”modernt arbetarparti”, ett parti för oss vanliga människor utan privilegier eller rikedom. Det borde de inte göra, uppgifterna här ovan kommer från Riksdagens utredningstjänst och från partiets hemsida, och visar hur Sverigedemokraterna agerat i riksdagen: som ett stödparti till den borgerliga regeringen, men med rasistisk knorr.
Ett slags moderater med turbo alltså, även om man ömsesidigt ogillar varandra.
Moderaterna leds som bekant av Fredrik Reinfeldt, landets nuvarande statsminister. Mindre bekant är möjligen den mannens litterära produktion.
Efter två år som riksdagsman skrev han boken ”Det sovande folket ”(Det är oss han pratar om). Visserligen har det gått tio år sedan boken gavs ut och Reinfeldts retorik har blivit mycket lenare, men om vi ser till vad regeringen faktiskt gjort är det uppenbart att människosynen är densamma.
Mest citerat ur boken är kanske ”Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion.” och ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
Nu leder Reinfeldt ett land där 86 000 människor är utförsäkrade från sjukförsäkringen och andelen arbetslösa är större än när den borgerliga regeringen tillträdde. Men de svälter åtminstone inte.
Dags för regeringsskifte alltså!
