Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och allt färre törs säga vad de tycker. För mig som under 25 år jagat intervjupersoner för Sekotidningens räkning är det helt uppenbart så.
Kritik hålls tillbaka, något som drabbar de anställda men också arbetsgivaren, för tysta arbetsplatser är med största sannolikhet även dumma arbetsplatser.
Lojala mot våra arbetsgivare ska vi vara, det ingår i anställningen. Men att vara lojal är inte samma sak som att tyst och lydig sitta still i båten. Tvärtom.
Det spelar inte någon roll om kritiken gäller hela arbetsplatsen, en avdelning, eller något som hänt dig som person. Missförhållanden, oavsett vad, vem eller vilka det gäller, är nästan alltid tecken på att en arbetsplats inte fungerar som den ska, att någon behöver göra något.
Det är den uppgiften de kritiska tar på sig. Och det är detta som chefer, arbetsledare och även arbetskamrater måste inse, att de olydiga är de lojala, är de som hjälper arbetsplatsen att bli bättre. Även om kritiken på kort sikt kan kännas smärtsam.
Tidigare i höstas kom ett brev till redaktionen
”(Jag) arbetade hårt, tog alla timmar jag fick, ställde upp och var lojal. Ändå var jag inte tillräcklig för att få en fast tjänst. Men det handlade inte bara om mig. Både jag och mina kollegor började uttrycka missnöje över arbetsförhållandena. (…)
Jag började då ställa krav på min arbetsgivare, och tog hjälp av fackförbundet, Seko. Det var där allting började för att sedan få ett abrupt slut.”
Brevet kom från Amelia Lindenmo som vi intervjuar i ett tema om tystnaden på jobbet. Hon var timanställd, hon sa ifrån och efter det var hon inte välkommen tillbaka.
Det visar att oavsett hur rätt man har kan det innebära en risk att kritisera, i synnerhet för den som inte är fast anställd och därmed lättare att göra sig av med.
Individuella löner, omorganisationer, uppsägningar, upphandlingar är andra omständigheter som får många, inte bara att hålla inne med kritik, utan att avstå från att yttra sig över huvud taget.
Både fack, arbetsgivare och lagstiftare måste fundera över detta. Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap säger att det är viktigt att facket börjar prata om makt och inflytande igen.
För Amelia slutade det rätt bra, med hjälp av Seko fick hon skadestånd och sitt brev till Sekotidingen avslutar hon med en bild av varför det är viktigt att vara medlem i facket:
”Vi behöver någon som sätter ner foten när det känns fel, när alla andra går med strömmen går du motströms också för att utveckla dig själv, för att vinna rättvisa, solidaritet, men framför allt för det framtida skydd som påverkar vår arbetsmarknad!”
