Även lindriga rörelser kan utlösa svåra smärtor. Så står det i läkarintyget, och Carina Österman vet mycket väl att det stämmer. Därför blev hon förtvivlad när Försäkringskassan nekade henne sjukskrivning.

Kassan slog fast att hon kan utföra ”normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden”. Det vill säga, utföra ”stående, sittande, rörliga, lättare och tyngre” arbeten.

Carina är brevbärare med en förstörd axel. Hon berättar sin historia detta nummer. Höger arm kan hon inte använda och vänster arm får hon inte belasta. Man kan ju hoppas att någon håller upp dörren åt henne när hon ska stiga in på arbetsförmedlingen för att söka nytt jobb.

En av Sekos regionala försäkringshandläggare ska hjälpa till med en överklagan, så möjligen slipper Carina besöket på arbetsförmedlingen.

Det här är bara ett fall av allt fler, och det är givetvis en skandal att sjuka människor ska tvingas söka jobb, jobb som de knappast kan få. Regeringen kan inte anse att detta är acceptabelt.

Frågan är vad de gör åt den insikten?

Carina säger också något som alltför många har sagt alltför ofta: ”Gå inte med smärtan för länge, som jag gjorde.”

För trots vad som ibland sägs och antyds från borgerliga politiker och ledarsidor, är det få som på grund av lathet eller på pin kiv vill bli sjukskrivna. I stället kämpar människor på, trots sin värk.

Det öde som drabbat Carina Österman och andra i hennes situation kan också ses som en ingång till vårt Tema som handlar om medlemsvärvning. Hon är bara en i en lång rad medlemmar som fått det bättre tack vare facket, eller som åtminstone fått en ärlig chans.

Ombudsmän, skyddsombud och försäkringshandläggare, fackliga förtroendevalda på alla nivåer, administratörer lokalt och centralt, alla är en del av det skyddsnät som erbjuds medlemmarna.

Visst kan det gå fel ibland och allt är inte frid och fröjd, men till absolut övervägande del lyckas facket göra skillnad.

Det handlar om den gamla men fräscha tanken att fler tillsammans är bättre än ensam