Döden på jobbet – bara värt en notis
Ingen ska behöva riskera liv och hälsa under sitt arbete. Ingen som skadats på jobbet ska behöva ta strid mot Försäkringskassan. Yttersta ansvaret för detta har arbetsgivarna respektive politikerna
Att vänta på någon som inte kommer hem i vanlig tid är jobbigt. Först tänker man bara, att det blev visst sent i dag och så är det ju, för de flesta.
Men för några fortsätter tankarna: konstigt, han borde väl höra av sig. Inte kan det väl ha hänt något … För att slutligen inse att något faktiskt kan ha hänt. Och så samtalet som bekräftar det man inte riktigt vågat formulera.
Det är allt för många som varit i den här situationen under 2019, under förra året och under alla år. De senaste tio åren har jobbet dödat 439 personer och redan har 18 personer fått sätta livet till under året.
Förra året omkom 50 personer på jobbet. Det kan jämföras med att 45 personer sköts ihjäl under samma tid. Det finns ingen anledning att relativisera det dödliga våldet, men det kan vara värt att se hur olika dödsorsaker behandlas i tidningar och av TV och radio. Döden på jobbet ger oftast en notis i lokalpressen medan dödsskjutningar blir förstasidesnyheter i riksmedia och profilerade tyckare kräver krafttag.
När det gäller dödsolyckorna på jobbet är det fackföreningsrörelsen som kräver krafttag, senast när förbunden var inbjudna av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Seko vill se höjda straff för den som fälls för arbetsmiljöbrott och hårdare kontroller från Arbetsmiljöverket. Förbundet vill också höja statusen för skyddsombuden.
Vad som krävs för att Sekos krav ska bli verklighet är politiskt mod, mer pengar och kunskap att använda pengarna rätt. Både forskning och mer handfasta åtgärder måste få sitt. God vilja och visioner är bra, praktisk handling är bättre.
Och den måste vägledas av allas insikt att ansvaret ytterst är arbetsgivarnas.
Vid sidan av dödsfallen fortsätter arbetsskador att vara ett problem. Närmare 50 000 personer drabbades förra året. Många av dem drabbas också av den pågående skandal som Försäkringskassans hantering innebär och där facket måste ta strid för att den som faktiskt är oförmögen att jobba inte ska tvingas söka jobb.
Visst finns det många skäl att kritisera Försäkringskassan. Men ansvaret är politikernas.