Det ska inte vara förenat med dödsfara att arbeta. Inga ursäkter finns för att arbetare utsätts för livsfara. Varje dödsfall i arbetet är ett misslyckande som inte går att reparera.

I samband med stormen Knud i september omkom två elmontörer. En av dem under själva stormnatten, den andra dagen efter, när blåsten lagt sig. Båda fick fallande träd över sig.

Det är aldrig, eller nästan aldrig, så att en olycka bara händer, alla är unika men alla föregås av en rad beslut och överväganden på olika nivåer som var för sig kan verka okej, men som tillsammans får förödande konsekvenser. Även den till synes oförklarliga olyckan har en förklaring, trots att den kan vara svår att upptäcka. Och därför är det egentligen fel att tala om ”olyckor”.

Ibland sägs att någon dog för att personen slarvade, och så är det bra med det. Men om man inte vill acceptera dödsstraff på slarv finns alla skäl att se bakom ”slarvet”. Och där bakom finns ofta bristande rutiner, orimliga krav, trötthet, bristfälliga säkerhetsanordningar med mera. Därför är det viktigt att alla dödsfall i arbetet utreds noggrant, för att kunna vaska fram den yttersta orsaken. Inte minst är det viktigt att domstolarna tar arbets­olyckor på större allvar.

När det gäller elmontören som omkom under nattarbete i den stormdrabbade skogen finns ännu inga svar, men många har ifrågasatt beslutet att beordra ut människor i skogen för natt­arbete när det råder en klass 1-varning.

I januari i år omkom en lok­förare i Bastuträsk när han klämdes till döds under ett urspårat tåg. Trafikverkets utredning säger att olyckan orsakades av en dåligt snöröjd växel. Infranord ansvarade för snöröjningen, men arbetet utfördes av en under­entreprenör.

Kanske leder denna olycka till en fällande dom för arbetsmiljöbrott, kanske blir det inte ens ett åtal. Alldeles oavsett det eventuellt rättsliga efterspelet kräver dödsolyckan i Bastuträsk att både Trafikverket och Infra­nord ser över sina rutiner, för egen del och gentemot underentreprenörerna de anlitar. Och kanske fundera på om bruket av underentreprenörer är en risk i sig.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på den gamle chef­en för Svenskt Näringsliv, Leif Östling, som senast tyckte att jämlikhet strider mot naturen. Han frågade sig för något år sedan: ”Om man betalar in 20–30 miljoner om året – vad fan får jag för pengarna?” Jag vet de som i stället ­frågar sig: ”Om man jobbar 20–30 år, vad fan får jag för besväret?”

Efter att denna ledare gått till tryck rapporterades att ytterligare en anställd på Vattenfall omkommit i jobbet. Denna gång var det en eltekniker som fick ström genom kroppen. Ingen vet vad som hände, allt återstår att utreda. Men sannolikt var det inte en ”olycka”, det som hände har en orsak.